Ibland formerar sig intressanta positionskrig i samtidens fortgående självformulering, bataljer som rör sig bortom det liberala idealet om upplysta samtal och rationell debatt. Kombattanterna behöver ingalunda vara uttalade förkämpar för tydligt definierade ståndpunkter eller ljudligt flagga med några ideologiska fanor för att demonstrera oförsonligheten mellan sina respektive positioner; ibland är det tillräckligt att de yttrar sig för att klyftan mellan deras världar skall bli konkret och uppenbar för alla som besitter förmågan att se - det som är väsentligt är hur orden träder fram och kräver plats, inte vilket syfte de säger sig propagera för.

I det senaste numret av den alltid lika läsvärda tidskriften Minaret går författaren och sufiern Torbjörn Säfve till passionerad attack mot den - i hans tycke - missvisande tolkning av Eric Hermelins gärning som i Minarets förra nummer presenterades av Ashk Dahlén. Det är ett generalangrepp i flera avseenden, och dessutom på företeelser som egentligen inte begränsar sig till det som explicit attackeras. Dahléns artikel är förvisso objektet för Säfves heliga vrede, men man får likväl känslan av att det främst är i egenskap av representant den får utstå denna utsökta serie verbala boxarslag.

Den verkliga måltavlan är intellektualismen. Säfves försvar av Hermelin mot det "sabotage" som Dahléns "låtsasakademiska glosor", "pretentiösa okunskap" och "inkoherenta språkkuperingar" i hans ögon utgör, sker utifrån en ståndpunkt som tycks premiera känslan, glädjen och njutningen. Eller, med Säfves egna ord: "Att göra förståndet lustfyllt, att göra lusten förståndig, att roa Allah genom att roa oss själva." Detta i motsats till den form av filosofiska, begreppsrelaterade framställning som Dahlén står för och som, enligt dess belackare, leder till ett infångande av sufismens väsen i ett nät av meningslösheter som enbart intellektuella i behov av att framhäva sin egen prestige kan finna användbar.

Detta är givetvis inte någon ny form av attack. Mystikern har alltid hamnat på kollisionskurs med skolastikern, om än på olika sätt och knappast alltid på eget bevåg. Det rör sig om väsensskilda sätt att relatera sig till kunskap och insikt, i grund och botten om två helt olika ethos och livsmässiga vägval. Kanske konkurrerande, kanske stundtals komplementära. Ibland uppenbarligen oförenliga. Detta senaste exempel är intressant därför att det aktualiserar frågan än en gång, och detta på en arena som förvisso ligger utanför akademin, men som ändå på flera sätt relaterar till den akademiska diskursens alla begränsningar. I ljuset av de teologiska diskussioner som förts på senare tid kan man kanske börja fråga sig huruvida det är möjligt att närma sig teologin och den mystika erfarenheten utan att nödvändigtvis positionera sig åt endera hållet. Positionskrig är förvisso underhållande, men de tenderar att förr eller senare stelna i skyttegravskrig. Vi som skyr slikt söker ständigt efter flyktvägar och utbrott; frågan är om detta är görbart, eller önskvärt för den delen, när det gäller politisk teologi.