Hur beskriver man det som inte kan beskrivas? Frågan är fel ställd, då den varken kan besvaras eller leder vidare till nya frågor. Kanske är det viktigare att förundras över varur detta begär efter det outsägliga kommer; vadan denna drift att med de trubbiga redskap som står oss till buds försöka hantera något som tycks höra hemma i en helt annan sfär? Det outsägligas ömtålighet gör definitionsmaskineriets grovhet omöjlig att maskera, det Andras möjligheter får nuets begränsningar att framstå som allt mer hämmande. Våra klumpiga närmanden jagar det vi söker på flykten, eller gömmer det under lager av meningslösheter. Som någon någon gång uttryckte det: You can’t use a bulldozer to study orchids.
Vi söker oss andra vägar, andra tecken. Att tala med nya tungor blir en praktik som söker sitt rättfärdigande, vilket givetvis är fåfänglighet; nuet rättfärdigar ingenting som inte går att infoga i en tydlig definitionsapparat kalibrerad efter nuets språk. Att fördömas eller förlöjligas av sin samtid, alternativt att dömas ut som obegriplig, torde alltså vara varje sann revolutionärs adelsmärke. Men samtidigt har utanförskapet en fetischkaraktär - i sin strävan efter att invertera och negera det rådande tillståndet blir det alldeles för lättvindigt nuets spegelbild (och detta gäller knappast enbart den enögda kapitalkritiken eller den pubertala aktivismen).
Brottet, döden, de händelser som gör samtiden förlegad, kan inte uppstå ur samtida individers lust att profilera sig i förhållande till tingens givna ordning. Något som numera är uppenbart är att kommunism inte handlar om förhållningssätt i gängse bemärkelse - kommunisering är inte en fråga om att upprätta nya relationer till kapitalet. Likväl befinner vi oss i kapitalets verklighet, och måste fråga oss om inte "kommunism" som begrepp är en högst kapitalistisk dröm och inget annat. Samtiden söker alltid efter sin spegelbild, efter sin negation, och kanske är det så att vi som hoppas och tror att någonting annat är möjligt, egentligen agerar professionella navelskådare åt kapitalet… Kommunism som den ultimata insidan, den mänskliga kärnan innanför maskinparkens rationella skal; den dröm som ger apparaten dess näring, det outsägliga som ständigt tvingar oss att yttra och formulera i nuets termer, och därmed vidmakthålla innanförskapet under utanförskapets falska flagg? En insida som aldrig kan befrias eller lösgöras.
Utsidan betraktas alltid från insidan, våra gränsvandringar och kliv över tröskeln sker inifrån - även om saker och ting givetvis kan anlända utifrån, helt utan hänsyn till just våra begär och förhoppningar. Men rörelsen på gränsen förstås ändå som ett närmande, som en beröringspunkt mellan skilda verkligheter. Vi vill ju så gärna tro att utsidan, eller åtminstone möjligheten av en utsida, existerar. Att då tillfälligtvis inse att vi kanske inte alls blickar utåt, utan inåt, mot kärnan, är en drabbande känsla. Det handlar ju, trots denna eviga metaforik som är allas vårt fängelse, alls inte om några rumsliga dimensioner utan om levd erfarenhet, om spår i varats outsägliga realitet.
Då visshet är för ideologer, kan den som drabbas av slika tvivel enbart rannsaka sig själv - i bemärkelsen "jag" - och försöka se på världen såsom den för ögonblicket ter sig, och därefter stillsamt undra. Möjligen kan man även hoppas en smula, i all blygsamhet.
