Det har talats en del om kärleken, och om utopin (i förhållande till myten) på sistone. Kärleken som en avsubjektiverande kraft, som den drabbande händelse som också låter sig drabbas, tonar fram i all sin självklarhet. All you need is love bryter sig ur flosklernas värld och blir ett radikalt budskap igen. Men vi måste vara försiktiga. Vår samtids possesiva grindar slår lätt igen kring också de radikalaste insikter och försöker få dem att fungera tillsammans med maskinparken. Det finns givetvis en dubbel fara i detta. Även kärlekens trädgård kan ju omringas, kanske till och med stormas, men om vi befäster den och svartsjukt bevakar den för att förhindra dess undergång, riskerar den då inte att vissna medan vi drar ut i krig? Utvägen ur denna ägandets och individualismens återvändsgränd finner vi givetvis i våra insikter om ödmjukhet och frånvaron av dödsfruktan. Ligger inte kärlekens radikalitet just i dess förmåga att gå bortom subjektet och att tränga utanför de inhängnade sfärernas isolerade celler, i den ohämmade viljan att riskera allt? Den avsubjektiverande styrkan i kärlekens bortom-individuella karaktär, dess flödande genom individer och nätverk, begär och oväntade möten; den kraftfulla vägran att frukta undergången; själv-uppoffringen; vetskapen om att döden ingenting betyder i förhållande till den drabbande kraft som överlever oss alla. Min käril av stoft som under några flyktiga ögonblick inhyst och förmedlat kärleken och kunskapen, erfarenheten och vittnesbörden, rostar och faller samman, eller krossas under stålets tyngd. Att jag dör och försvinner är tingens ordning manifesterad. Men i stoftet dväljs alltid hoppet om fortsättningen på kärleken, om dess eviga fortskridande genom nya förgängliga skepnader. Detta är slutets utopi - vissheten om döden är vissheten om livet.
Den walesiske barden och drinkaren Dylan Thomas visste detta mycket väl. Vi avslutar med hans ord - ingen får som Thomas kärlekens och dödens trädgårdar att blomma i en sådan självklar harmoni med de marker där också konsten sprider sina grenverk.
And death shall have no dominion.
Dead men naked they shall be one
With the man in the wind and the west moon;
When their bones are picked clean and the clean bones gone,
They shall have stars at elbow and foot;
Though they go mad they shall be sane,
Though they sink through the sea they shall rise again;
Though lovers be lost love shall not;
And death shall have no dominion.
“(…) Kärleksbudskapet är ett mycket strikt budskap, rentav mer krävande än de judiska lagarna. För agápe är inte kärlek i allmänhet utan den kärlek som Jesus liv och agerande i världen gett uttryck åt.
Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra
så som jag har älskat er. Ingen har större
kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.
Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller
er. Jag kallar er inte längre tjänare, ty en
tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar
er vänner, därför att jag har låtit er veta allt
vad jag har hört av min fader. Ni har inte
utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt
er till att gå ut i världen och bära frukt,
frukt som består, och då skall Fadern ger er vad
ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller
jag er: att ni skall älska varandra. (Joh
15:11-17).
Det amorösa är därför för kristendomen en kommandering, en aggressiv och befallande förförelse som innebär att själva vänskapen blir ett krav: kärleken som mål inte medel. Ett kategoriskt imperativ vars innebörd är en beredvillighet att gå in i döden för den andre, för vänskapen. Kärlekens befallning, som ur ett moralistiskt perspektiv tillsynes verkar förnuftsvidrigt och inhumant då det baseras på lydnad och offerberedskap, snarare än på frihet för den enskilde, gör kärleken till den nödgande kraft som kan aktualisera den potentialitet som ligger förborgad i den förtappade tillvaron. Kärleken är nämligen aktualiseringen av potentialen att bli utvald genom att dö bort från världen - för att så bli egen. (…) Tomas ord till de andra lärjungarna: “Låt oss gå med för att dö med honom” (Joh 11:16) är därmed ett genuint uttryck för det nya budet. Att dö med Jesus är att älska såsom Jesus älskat: inte egentligen lärjungarna utan kärleken till lärjungarna. [Inskjuten brasklapp: här visar sig den markanta skillnaden mellan kristendomens kärleksbegrepp och amor fati: det är lyckan i världens förintande som är vänskap enligt den kristna logiken]. Denna vilja till thanatos, döden, verkar performativt och proklamatoriskt då det utvecklar en ny form av varande som baseras på kärlek: församlingen.
Att dö bort är att överge världens moral, det är att överge världen för att vinna livet, bios. I och med denna opposition innebär därmedelst det nya budet en faktisk indifferens då en tillvaro i kärlek älskar det som är just som det är. Kärlek vill inte förändra, den evaluerar aldrig det varande då anden skänker kärlek utan att mäta. Denna vägran att göra singulära fakticiteter till värderbara faktum praktiserar Jesus som en etik gång på gång, som när han räddar äktenskapsförbryterskan som skall stenas - men likväl då syndaren frigörs från lagen. Urkristendomens kärlekslära står av den orsaken i bjärt kontrast till alla förhållanden som bygger på värde eller mått och den gör detta i den grad att den fabricerar ett avstånd till alla vedertagna begrepp om värde - även begrepp såsom rättvisa och jämlikhet. För de termerna kräver jämförande genom motbegrepp som ojämlikhet och orättvisa. Kärleken värderar inte och vet därför inte vad det jämlika eller ojämlika är. Den innebär ett slut på ressentimentet och hämndtänkandet likväl som med all form av nivellerande rättvisepatos.” ur Fem nedslag i Johannesveangeliet, Ondit #1.
Jämför gärna med vår diskussion om Benjamin, Paulus, Nietzsche och nihilismen annorstädes.
Comment by ohnmacht — June 4, 2007 @ 7:49 am
Hur omringar vi kärleken utan att göra den fåfäng, till egendom och begränsad; kort sagt till icke-kärlek?
Comment by pontusl — July 15, 2007 @ 6:49 pm
Poängen är väl att kärleken inte kan omringas - att det är själva omringandet (kvantifierandet, ägandet, jämförandet, verbaliserandet och definierandet, etc) som fångar kärlekens avsubjektiverande kraft i nuets interioritet och får den att fungera individualistiskt, ideologiskt, kapitalistiskt… Dvs som icke-kärlek.
Alltså bör man kanske i stället snarare fråga sig hur vi inte omringar kärleken. Hur vi genom uppgivandet av självet kan låta oss drabbas - och därmed drabba - i en gemenskap bortom de rådande separationerna. Det handlar inte om att “frigöra” eller “bejaka” något som vi hållit fånget eller förträngt, utan om ödmjukhet och avsaknaden av fruktan. Att dö en smula, för att kunna leva.
Comment by Shinji Takeyama — July 17, 2007 @ 7:34 pm
Ser att jag missförstod dig ganska rejält. Tror du har helt rätt. Hammarskjöld uttryckte det ganska läckert också:
“Det finns bara en väg ut ur den dunstiga, snåriga djungel där kampen föres om ära och makt och förmåner - bland snärjande hinder som du själv skapat. Och den är: att acceptera döden.”
Comment by pontusl — July 19, 2007 @ 6:29 am