Man kan bygga sig ett tempel av många olika ting. Det viktiga är inte hur tingen är beskaffade, utan hur mening och tillhörighet investeras i dem. Det är ju den dynamiska akten att knyta an ett föremål till ett sammanhang, att översätta från ett plan av existens till ett annat, som borde vara viktigt. Man kan till exempel bygga sig ett tempel av ord, eller av alkohol, eller av sociala kontakter, eller av sin egen självbild. Formen är rätt ointressant. Det är samma dynamiska princip som ska sättas i verket oavsett vilka de olika existensplanen råkar vara. Ord är bara former på ett papper eller på en sten eller på en plasmaskärm (eller ljudvågor i luften, alternativt i någons köttiga huvuds innanmäte), alkohol är bara en vätska full av vissa kemiska sammansättningar, instängd i en behållare eller utspilld på en bardisk. Men när orden sätts i samband med existensen av ett nätverk av förståelse och förförståelse, eller när alkoholen rinner in i en maskin av brustna drömmar och fladdrande hopp, då uppstår möjligheten av ett eller flera tempel.
Likaså är sociala kontakter eller en självbild inte mycket värda om de ligger och skräpar i ett ensamt rum sent på kvällen när telefonen inte ringer och det kanske är lördagkväll. På sin höjd kan självbilden skymta förbi i badrumsspegeln och se lite äldre och ensammare ut. De sociala kontakterna surrar runt i bakhuvudet, kanske i mobiltelefonens register över namn och telefonnummer, men de förblir döda, livlösa objekt, så länge inte någon från något håll tar tag i dem och får dem att sprattla till, släpa stofthyddor genom gatorna på väg till diverse möten i diverse lokaler i diverse sinnestillstånd… Där växer templet, i akten, i den heliga akten av investerad dynamik. Detta är självfallet inget ”individen” rår över. Slikt händer, det tar plats, det sker, och på sin höjd kan man känna ett visst mått av delaktighet. Men ”ödet” är inte heller inblandat, såvida man inte med ”ödet” menar det komplexa samspel mellan punkter i en tät väv av skilda livslopp, erfarenheter, viljor, sanningar, begär och besvikelser som kopplar samman den generella mänskliga erfarenheten - ungefär som telefonledningar, fiberkablar och elektriska ledningar, för att inte tala om asfaltsleder, betongkomplex och stålfundament, kopplar och knyter ihop och sammanfogar hela den civilisatoriska materiella existensen i dess helhet.
Templens murbruk av dynamik, av aktivitet och verksamhet, samspel… Vilka sköna kolosser som reser sig genom stadens pladdrande gytter av disparata totaliteter och deras banala försök att reducera det heliga till individualistisk ideologi eller pratsjukt nonsens. Tempel borde vara immuna mot den typen av trivialiseringar, borde mota bort det banalas kvantifierade horder redan i portvalvet. Men det kanske är försent, kan man tänka ibland om morgnarna, innan man formulerat en anledning till att sätta ned fötterna på golvet, det är nog försent när allt kommer omkring. Templen byggs och raseras hela tiden, i alla dessa vardagliga rutiner, i återvändande spiralformationer och oändliga kedjor av referenser till referenser, tills det enda vi ser är en ödslig byggarbetsplats med ofärdiga projekt, tandlös i snålblåsten, presenningar fladdrande, armeringsjärn rostande i skuggan. Det heliga hittar inga flyktvägar, kan inte rinna hela vägen fram och förmår inte översätta till den sista raden, eftersom det ständigt leds in i nygamla aggregat. Dynamiken delas upp och styckas bort i myriarder små petitesser som omöjliggör resonansens rena och klara klang; överflödet portioneras upp i små vakuumförpackningar i stället för att spruta och läcka och rinna över.
Så man väntar väl en stund till, slår på radion kanske och luktar på sängkläderna under några ögonblick, innan man hittar en annan anledning att placera sina fotsulor på golvet invid sängen.
