To embrace suffering is the constant role of physical courage; and physical courage is, as it were, the source of that taste for understanding and appreciating death that, more than anything else, is a prime condition for making true awareness of death possible. However much the closeted philosopher mulls over the idea of death, so long as he remains divorced from the physical courage that is a prerequisite for an awareness of it, he will remain unable even to begin to grasp it. I must make it clear that I am talking of "physical" courage; the "conscience of the intellectual" and "intellectual courage" is of no concern of mine here.
-Mishima, Sun and Steel
Uthärdandet av smärta är en central aspekt av den heroiska frånvaron av dödsfruktan. Att inte rädas döden måste även innebära en förmåga att genomlida fysisk smärta, att inte kräva av livet en död fri från plågor. Denna fysiska aspekt går inte att kringå med intellektuella resonemang eller filosofiska ställningstaganden - den är konkret, reell, utan genvägar. Oavsett vilka insikter man bär med sig genom livet innebär dödsögonblicket, kanske särskilt när det sker genom kroppens våldsamma konfrontation med omvärlden, att fysiska perspektiv öppnas som man svårligen kan tänka sig, enbart erfara. I den meningen är förmågan att dö en talang vi inte kan vara säkra på att vi besitter förrän tiden är kommen att acceptera och genomlida smärtan vid livets slut. Vi får helt enkelt bara en chans att dö på ett vackert sätt.
Ur detta perspektiv är det av mindre betydelse varför man dör; det viktiga är själva erfarenheten. Den drabbar alla, hög som låg, hjälten lika mycket som ynkryggen, den troende likaväl som ateisten. Varför man dör har relevans i och för livet, och hur man lever det i förhållande till dess slut, liksom möjligen för ens eftermäle. Men hur blir relevant när det verkligen gäller, när kroppen och denna världen förenas och blir ett skal som den mänskliga erfarenheten kastar av sig. Varför göder ett ethos som har lett fram till det avgörande ögonblicket, men försvinner tillsammans med andra intellektuella referensramar när den konkreta smärtan väl träder in på scenen och hur är det enda närvarande. Därför kan oanade händelser utspela sig; den högtstående blir låg och den låge reser sig, hjälten blir en ynkrygg och ynkryggen visar upp oanat hjältemod, den troende blir ateist och ateisten blir troende… Det ethos som smärtan tvingar fram bryter mot livets ethos, uppfinner en sista flyktväg som inte går att återterritorialisera. Det är i den meningen en absolut händelse.
Was this seppuku? - he was thinking. It was a sensation of utter chaos, as if the sky had fallen on his head and the world was reeling drunkenly. His will power and courage, which had seen so robust before he made the incision, had now dwindled to something like a single hairlike thread of steel, and he was assailed by the uneasy feeling that he must advance along this thread, clinging to it with desperation. His clenched fist had grewn moist. Looking down, he saw that both his hand and the cloth about the blade were drenched in blood.
-Mishima, Patriotism
Löjtnanten i Mishimas novell drabbas hårt av det djupt irrationella i smärtan, av den ofrånkomliga absurditeten i stålets inträngande i köttet. Under de korta ögonblick under vilka han beger sig ut på det oåterkalleligas stig, vänds alla hans intellektuella referensramar ut och in av erfarenhetens kroppslighet; han förtvivlar, fruktar, samlar kraft, återupprättar sin tro och fortskrider beslutsamt, allt under dessa avgörande sekunder. Det är en evighet som skildras; smärtan tränger ut ur tiden, skapar ett tidlöst rum av konstant fysisk närvaro. Där är förstahandsupplevelsen det enda som räknas, det enda som har någon som helst betydelse. Smärtan i döden är personlig, och den döende är ensam i dess obegripliga sfär. I den ögonblickets evighet som denna sfär skapar, måste alltså ett helt nytt förhållningssätt uppfinnas, en helt ny rörelse uppstå. Hur detta går till, eller hur premisserna för det är beskaffade, är inget filosofer kan eller bör bry sig om. Endast krigaren på slagfältet vet vad smärtan innebär, och enbart döden vid fronten kan förklara vilka marker som dväljs bortom kroppen, bortom smärtan.
