Vi kan alltså tänka tekniken som en närvaro, som en totalitet och ett skeende. Det har varit viktigt att poängtera att en förståelse av teknik måste fokusera relationen mellan människa och teknik, inte "människan" eller "det tekniska", dvs idealbilden av mänsklig subjektivitet eller teknologisk objektivitet. Det är samspelet som är det viktiga. Men bör man nöja sig med detta konstaterande? Även om teknikens essens på ett filosofiskt plan kan greppas som en totalitet, är ju det vi upplever som subjektiviteter (både "individuella" och "kollektiva" sådana, givetvis) ställda i ett ofrånkomligt, vardagligt förhållande till det vi förstår som tekniska objekt. Relationen är partikulär, distinkt, reproducerad i varje ögonblick, om än glidande på en gradlös skala och alltså inte ett kvantifierbart avstånd mellan absoluta storheter. Det intressanta ur det perspektivet blir ändå inte att försöka slå fast exakt på vilket sätt subjektiviteterna och objektiviteterna är beskaffade (dvs var gränsen mellan dem går), utan att begripa deras dynamiska samspel inom totalitetens ramverk (dvs hur gränsen ständigt omförhandlas och på så vis håller helheten i rörelse). Här kommer begrepp som aktivitet och vittnesbörd återigen in i bilden.

Nuets cyborg-människa är lika mycket "mänsklig" subjektivitet som "teknisk" objektivitet. Den mänskliga erfarenheten kan idag inte tänkas utan en uppsjö tekniska komplement eller beståndsdelar; det har poängterats till leda att vi "måste" acceptera mobiltelefoner, mp3-spelare, internetuppkoppling och andra typer av teknologi som självklara aspekter av vår tillvaro, att hela samhället är så integrerat med deras existens att vi omöjligen kan resonera kring samhälleliga företeelser utan att lägga ut texten om "informationssamhället", "globaliseringen", den "virtuella verkligheten" och andra innehållslösa samlingsfraser. Det ligger onekligen något i slika konstateranden, men de är ointressanta så länge de postulerar ett tvång, ett "måste" - som vi redan konstaterat handlar teknik inte om avsaknaden av ett val eller om underkuvandet av någon apriorisk fri vilja. Men likväl finns det en poäng i att vända på ovanstående tes om cyborgen: kan man inte lika gärna tala om en "mänsklig" objektivitet som "teknisk" subjektivitet? Är inte de apparater som mänskliga kroppar och erfarenheter utgör - de maskiner av kött och nerver, blod och vävnad som myllrar fram genom maskinparken, lika mycket objekt som subjekt? Våra energier, aktiviteter och begär samspelar med de energier, aktiviteter och begär som (re)produceras av maskinerna och den mångfald av tekniska existenser som är oupplösliga delar av våra liv, i ett utbyte som de facto löser upp den gamla dikotomin mellan subjekt och objekt. I stället för dikotomin: dynamiken.

Eftersom detta samspel inte går att separera från den specifikt kapitalistiska karaktären hos den tekniska närvaron, dess nära förhållande till kapitallogiken, är det relevant att diskutera dessa förhållanden ur en kommunistisk ståndpunkt - dvs ur tanken på att det rådande tillståndet inte är ett definitivt sådant. Man bör nu försöka lämna värderingar och moral därhän så långt det är möjligt. Vi är inte intresserade av huruvida tekniken ska hjälpa eller hindra oss att realisera ett drömsamhälle bortom det kapitalistiska, utan av dess specifikt kapitalistiska karaktär, av dess förhållande till arbete, vägran och tänkande.

Mycket av retoriken kring teknologins (alltså inte teknikens) framväxt baserar sig på en evolutionistisk teleologi, där man tänker sig en utveckling mot ständigt högre - och kvalitativt bättre - tillstånd, som definieras enligt en utlitaristisk moral, i termer av lycka, frihet och bekvämlighet (hur många som "lyfts ur fattigdomen", dvs hur många som genom "utvecklingen" förlänats ynnesten att få lönearbeta, exempelvis). Alternativt opererar tänkandet enligt en inverterad moralisk mall, där "utvecklingen" beskrivs i negativa termer som betonar olycka, tvång och misär (miljöförstöring, nords förtryck av syd, plågsamma djurtransporter, etc, etc) och där lyckan inte ligger i framtiden utan i det förflutna, i ett preindustriellt lyckorike i stället för ett postindustriellt - oavsett om det förflutna återfinns i traditionell livsföring och gamla värden eller i en primitiv utopi efter apokalypsen. Huvudfrågan blir i båda fallen huruvida man bör bejaka eller bekämpa den tänkta "utvecklingen"; med andra ord: hur subjektet bör förhålla sig till objektet. Vill man bryta med denna dikotomi och i stället förstå dynamiken, det bortom-dialektiska blivandet, måste man alltså på allvar bryta både med teleologi och moralism.

Aktivitet och vittnesbörd blir då inte en fråga om agerandet hos en tänkt subjektivitet i förhållande till passiviteten hos en tänkt objektivitet, utan om en rörelse på den reella gränsen mellan "människa" och "teknik", dvs det fortgående omförhandlandet av denna gräns, den verklighet som händer, som tar plats i nuets cyborgiska erfarenhet av att vara en singularitet inom den sociala individen. Det handlar inte om frigörelse eller egentligt utbrott, utan om ett förhållningssätt till totalitetens dynamik och till de möjligheter som öppnar totaliteten mot andra världar, bortom den logik som integrerat den. Detta för oss tillbaka till de ämnen vi tidigare berört: kommunisering, avsubjektivering, utsida, och vår lilla exposé över tekniken kan således betraktas som avslutad för den här gången. Vi tänker oss, som vidare språng från de beskrivna utgångspunkterna, framtida närmanden till begrepp som aktivitet, militans och organisering, i förhållande till den mellan-het vi ständigt finner oss återvända till. Haecceitas blir alltmer en gråzon och ett skymningsland, i takt med att tredje-heten och detta-heten ständigt undflyr våra närmanden. Förhoppningsvis, men långt ifrån nödvändigtvis, kan denna konstanta jakt/flykt leda oss vidare genom blommande trädgårdar och vilda stigar.