Vi har alltmer kommit att inse betydelsen av att försöka förstå tekniken som närvaro, som verkande process i vår tillvaro. Den som intresserar sig för kapitalism och kommunism, för det tillstånd av reell subsumtion vi lever i och den eventuella möjligheten att överskrida detta tillstånd, kan omöjligen bortse från tekniken som koncept - frågan är snarare om det överhuvudtaget är möjligt att separera tekniken från övriga aspekter av samtidens totalitet. Det finns givetvis flera ingångar till detta: filosofiska, naturvetenskapliga, metaforiska, politiska. Vi ämnar emellertid inte avgränsa oss i förhållande till olika discipliner, utan utgår från vissa texter som närmar sig ämnet och försöker efter hand skönja de vägar vi vandrar.
Vi börjar naturligtvis med Marx. "Fragmentet om maskiner" är en kortfattad och skisserad analys av den tekniska utvecklingens konsekvenser för det kapitalistiska produktionssättet, där Marx antyder en hållning som i sin försiktiga optimism utgör en kontrast mot de mer tröstlösa visioner som målas upp i Kapitalets s.k. opublicerade sjätte kapitel ("Den omedelbara produktionsprocessens resultat"); främst då hypoteserna om den formella och reella underordningen. I "fragmentet" är det framför allt en grundläggande paradox som intresserar, närmare bestämt frågan hur kapitalet, samtidigt som det genom den tekniska utvecklingen alltmer lyckas minimera den nödvändiga arbetstiden - dvs accellelera värdeförmeringen, ska kunna bibehålla den socialt nödvändiga arbetstiden som universell måttstock för mätandet av värde. Ty i och med teknologins succesiva övertagande av det levande arbetets uppgifter och det generella intellektets framväxt, är den nödvändiga arbetstiden reducerad till i princip noll - arbetaren är inte längre en individ som investerar levande arbete i ansamlat dött arbete, utan en representant för den "sociala individen", en del av den samhälleligt ackumulerade kunskap som administrerar maskinparken. Med andra ord: vi behöver inte längre arbeta, inte underkasta våra liv en kvantifierad mall för prestation, eftersom maskinerna själva sköter den materiella produktionen.
Så långt Marx’ optimism i frågan. Han såg den tekniska utvecklingens paradox som en möjlig väg till kommunisering; frigörandet av tid möjliggör potentiellt sett "individernas fria utveckling" och lösgör oss från löneslaveriet, eftersom mätandet av en socialt nödvändig arbetstid blir en absurditet. Motsättningen mellan kapitalets behov av detta mätande och detsammas omöjlighet medför en revolutionering av produktionssättet. Denna analys har visat sig vara fullkomligt korrekt, men problemet är naturligtvis att revolutioneringen ifråga inte lett till kommunism, utan till en utvecklad, stärkt och alltmer självgod kapitalism - en kapitalism som inte bara blivit i princip global, utan även näst intill hegemonisk och dominerande i alla mellanmänskliga sfärer. De värsta tänkbara slutsatserna av hypoteserna om den reella underordningen har blivit verklighet - just på grund av de tendenser som analyseras i "fragmentet om maskiner". Paolo Virno kallar detta "kapitalets kommunism" - kapitalet har övertagit allt det som brukade förknippas med kapitalets avskaffande: fri tid, fri kreativitet, fri kommunikation och information.
Läser man Marx tillsammans med Deleuze och Guattari blir detta begripligt. Det frigörande av flöden som tekniken möjliggjort, den avterritorialisering som bröt upp gamla gränser och gjorde föråldrade modeller för kvantifiering redo för den berömda "historiens sophög", har raskt åtföljts av en åter-territorialisering, ett upprättande av nya gränser och nya (eller nygamla) modeller för kvantifiering. Detta inte på grund av en extern makt som grep in när kapitalet var på väg att upplösa sig själv, utan på grund av processer inneboende i kapitalet självt och dess förhållande till den tekniska utvecklingen. Tekniken är inte en neutral kraft, som det räcker med att bemästra eller betvinga, som kan användas i "goda" eller "onda" syften. Tekniken är oupplösligt förenad med produktionen och organiseringen av arbetet, och kan inte begripas åtskilt från den totalitet dessa etablerar. Heidegger talar om "Gestell", ett komplext begrepp som förtjänar en egen framställning och förhoppningsvis kommer att få en sådan inom en snar framtid. För närvarande räcker det med att konstatera att tekniken inte är en autonom storhet som existerar "vid sidan av" och "tillämpas" på produktionen, ekonomin, arbetsdelningen, utan måste tänkas som en aspekt av den totalitet dessa tillsammans bildar.
Vi återkommer som sagt till Heidegger, men låt oss dröja kvar vid "fragmentet om maskiner". Tekniken är, enligt Marx, en det generella intellektets förlängda organ; den tekniska utvecklingen återspeglar det generella intellektets utveckling. Men framför allt visar graden av teknik i vilken grad det generella intellektet blivit en direkt produktikraft, dvs i vilken grad alla sociala relationer formas av det:
To what degree the powers of social production have been produced, not only in the form of knowledge, but also as immediate organs of social practice, of the real life process. (Grundrisse, s.706)
Det är med andra ord inte fråga om huruvida tekniken "sätter människan i sin avbild", utan i lika hög grad om hur mycket den samlade mänskliga medvetenheten och aktiviteten sätter tekniken och samhällets organisering i sin avbild. Detta implicerar flera innebörder som, tolkade i ljuset av dagens situation, kan kännas tämligen pessimistiska trots analysens ursprungliga tillförsikt. Under kapitalets kommunism innebär ju inte det generella intellektets hegemoni och dess produktion av den reella livsprocessen någon individernas frigörelse genom uppgången i den sociala individen, inte arbetets frigörelse genom frigörandet av tid. Eller snarare: individernas, arbetets och tidens frigörelse leder till en utökad underordning. Detta därför att återterritorialiseringen producerar nya metoder för kvantifiering (om den inte finner nya sätt att använda de gamla), nya former för disciplin - det Deleuze och Guattari kallar mikrofascism, dvs begärets begär efter den egna underordningen. Det är tekniken som möjliggör detta i dagens kapitalistiska värld; det är genom tekniken som behov och behovstillfredsställelse produceras, det är genom tekniken som en aldrig tidigare skådad global kontroll samordnar sina krafter, det är genom den samtidighet som den digitala tekniken möjliggjort som en kvantifiering av det tidigare icke-mätbara (immateriellt arbete, t ex) numera är kvantifierbart.
För att sammanfatta detta första utkast om teknik: tack vare tekniken - förstådd inte som ett redskap utan som en integrerad närvaro - har kapitalet lyckats lösa den paradox som tekniken själv skapade. Genom tekniken har kapitalet lyckats revolutionera sig självt och samtidigt bevara sina fundamentala behov; kvantifieringen av mänskligt arbete, minimerandet av den nödvändiga arbetstiden, produktionen av mervärde, trots att basen för och organiseringen av produktionen fundamentalt har förändrats.
Vi återkommer med fler funderingar kring detta.
