Om man med Marx begriper det specifikt kapitalistiska produktionssättet som en framväxt av det generella intellektet och den sociala individen medelst teknikens tätnande närvaro, öppnar sig en självklar ingång till Heideggers essä "Die Frage nach der Teknik" - vill man överhuvudtaget diskutera en teoretisk förståelse av teknik, är det för övrigt svårt att undvika denna inflytelserika text från 1953. För Heidegger är utgångspunkten varken "människan" eller "tekniken", utan förhållandet dem emellan, relationen. "Människan" och "tekniken" är nämligen inte separata storheter, utan fungerar tillsammans i frambringandet av en totalitet. Människan är varken teknikens herre eller dess slav, utan en förverkligare av ett historiskt blivande: världen som en stående reserv. Modern teknik - det vi måste förstå som det kapitalistiska produktionssättets förutsättning och konsekvens - innebär att allting, överallt, antar karaktären av resurser väntande på att utnyttjas, av potentiellt förbrukad energi. Den moderna teknikens totalitet sätter världen som ett enormt komplext nätverk där de enskilda objekten enbart har betydelse genom sitt förhållande till andra objekt och överförandet av energi genom nätverkets olika segment, en rörelse som bidrar till frambringandet av totalitetens fortgående självförverkligande. Heidegger skriver:

Such challenging happens in that the energy concealed in nature is unlocked, what is unlocked is transformed, what is transformed is stored up, what is stored up is in turn distributed, and what is distributed is switched about ever anew. Unlocking, transforming, storing, distributing, and switching about are ways of revealing.

I denna process är enskilda människor inte annat än agenter, uppsyningsmän, knapptryckare och rapportskrivare. Faktum är att människan, i och med den kapitalistiska, tekniska totalitetens framväxt, inte är annat än ett bestånd, en komponent i apparaten med uppgift att ordna det varande i enlighet med det fortsatta förverkligandet. Återigen: detta ska inte förstås som att människan är slav under tekniken. Teknikens essens är inte något teknologiskt, inte en specifik innovation som undertrycker människans förmenta frihet. Snarare är essensen ifråga en närvaro, en framväxt av en typisk relation mellan människan och världen, som genom sin typiskhet skapar både människan och världen. Med Jünger kan man kanske förstå relationen i fråga som "tekniken som mobilisering av världen genom arbetarens gestalt" - ett dynamiskt och mystiskt blivande vars konturer, konsekvenser och symptom vi kan ana genom den direkta erfarenheten av smärtan i det moderna livet.

I Jüngers text Der Arbeiter är "arbetarens gestalt" inte en fråga om kollektiv klasstillhörighet eller individers identifikation med proletära ideal. Arbetaren är för Jünger en ny typ av människa, en modern människa i ordets vidaste bemärkelse. Den moderna teknikens framväxt förändrar världen i grunden, och skapar helt nya förutsättningar för mellanmänskliga relationer likaväl som för förhållandet mellan människor och maskiner. De enorma energier som den moderna maskinparken frambringar, kanaliserar och utövar, producerar ett nytt existensrum, en ny typ av samvaro som Jünger kallar smedjan: den effektiva, nihilistiska plats där allt som är fast förflyktigas och allt äkta är utbytbart; en produktion och ett nedrivande karaktäriserat av acceleration, ytlighet, cynism och kollektiv isolering. Allting bestäms av sin funktion i produktionen, av sin beståndskaraktär, sin roll som resurs. Detta gäller både objektens former och de subjektiva krafter som modellerar dem:

Detta tillstånd motsvaras av att vårt landskap uppträder som ett övergångslandskap. Här finns ingen fasthet i formerna; de modelleras ständigt av en dynamisk oro. Det finns ingen beständighet i medlen; inget är beständigt utom den stigande prestationskurvan, som förkastar det igår fortfarande oöverträffade instrumentet som uttjänt.

Smedjans provisoriska karaktär ger givetvis upphov till en fullkomlig rastlöshet och rotlöshet hos den gestalt som lever i och förvaltar den. Arbetaren, den moderna människan, är således inte fri, inte begåvad med de tusen och åter tusen möjligheter som tekniken och kapitalismen i ideologernas drömmar förser oss med. Men inte heller är hon ett redskap i någon ondskefull makts händer. Hon står helt enkelt i relation till en totalitet, och det är relationen i sig som sätter allt annat i sin avbild (precis som kapitalrelationen formerar klasskampen, med andra ord). Heideggers begrepp Gestell kan bidra till en förståelse av detta. Gestell är den "inramning" som relationen utgör, den kraft som ordnar och begränsar, formar och kanaliserar. Den är mer än summan av alla teknologiska objekt, dvs en kvalitativ närvaro och inte en kvantitativ, sammanräknad kraft. Det är Gestell som förverkligar den moderna teknikens totalitet, och skapar det ramverk, den smedja i vilken Arbetarens gestalt - det generella intellektet, den sociala individen - träder fram.

Vi återkommer med fler funderingar kring detta. Läs också gärna die Kehres initierade text om förhållandet mellan Heideggers och Jüngers perspektiv på teknik.