Att läsa är att tolka, att tolka är att låta sin egen erfarenhet samarbeta med det nätverk av tecken och mening som språket utgör - ett nätverk som samtidigt på flera sätt producerar den egna erfarenheten. Kausalitet blir irrelevant i det sammanhanget; är det verkligen intressant huruvida det ena föregår det andra, när subjekt och objekt inte låter sig separeras?
Insikten om att vi fungerar i ett samband leder till en förståelse av hur tolkandet av tecken inte är ett erövrande av sanning (objektets underkastelse under subjektets blick) utan en samproduktion av mening. Gadamer skriver om den hermeneutiska cirkeln:
The circle, then, is not formal in nature. It is neither subjective nor objective, but describes understanding as the interplay of the movement of tradition and the movement of the interpreter.
En fortgående process således, medveten eller ej, alltid närvarande. Denna ontologiska förståelse av hermeneutiken har Gadamer övertagit från Heidegger, som etablerade en förståelse av tolkningens rörelse inte som en ond cirkel, utan som en produktiv sådan - inte som en låsning, utan som en möjlighet. Vi kommer inte att kunna träda utanför cirkeln, men vi äger möjligheten att utvidga den, öka vår förståelse, fördjupa vår kunskap, bredda omfånget i en konstant rörelse mellan det partikulära och det universella. Själva rörelsen behöver inte tänkas som ett rationellt subjekts aktiva val, som ett kartläggande av vita fläckar "utanför" cirkeln eller införandet av hittills outforskade territorier i en välrordnad sanningsapparat, även om detta givetvis ligger nära till hands. Den Statliga tendensen är närvarande i all förståelse; ordnande, katalogiserande, distribuerande namn…
Emellertid finner vi oss trötta på Staten och dess Kungliga vetenskap. Arkivering och skolastik intresserar oss inte. Vi vill inte låta den fortgående rörelsen på gränsen vara en enkelriktad införsel av det vi skönjer i fjärran, ett traditionens etiketterande. Men vi kan inte heller förneka traditionens inflytande, vi kan inte inbilla oss att motsatsen till Statens arkiv, den fria flykten mot öknen, skulle vara mer värdefull. I stället dynamiken, återigen dynamiken - kvalitativt växande både inåt och utåt, i tomrummet mellan unikum och generalitet, blixtens kraft i den singulära förståelsen, i det dubbelriktade mötet mellan stadsmuren och slättlandskapet…
Där uppstår resonans, där genomsyrar principiell mening ögonblick av omöjlighet, där skapar kraften i individuella eskapaders flykt styrka åt helheten. Vi läser, vi gör uppror, vi ödmjukar oss.

Jag är dock skarpt kritiskt inställd till Gadamers religiösa inställning till förståelse.
I hans rum av cirklar, horisonter och progressiv förståelse lämnas det flyktiga till något slags mörk avgrund.
Vad händer med alla kunskaper, informationer och händelser som inte når den djupa hermeneutiska förståelsens sammansmältna teologi/teleologi?
Det känns instinktivt som Gadamer föreställer sig en “sann förståelse” som något… bortom… något senare… en platå där bara den lärdes råd har tillträde.
Och jag håller nog inte med om att förståelserna av tvärsnitt i informationens potentiellt oändliga massa kan bli sannare eller mer korrekta.
Möjligtvis att den informationsmasseskärande instrumentella förståelsen kan slipas vassare och hållas fastare… men att den skulle vara korrektare med djupare erfarenheter eller med större mängder kontemplation?
Det har jag svårt att föreställa mig.
Gadamer känns i min, ack blott novisartade, tolkning som en elitistisk akademiker. Hans herm. förståelse är applicerbar på Akademisk förståelse inom en given diskurs.
Men om man vill förstå världar runt omkring… då är nog andra lärdomshistoriker mer givande att studera.
Comment by xazax — March 28, 2007 @ 11:28 am
Nej, Gadamer ger oss knappast Svaret. Min lilla text ska inte heller förstås som en hyllning till hans teorier, snarare som en anspelning på dem. Gadamers hermeneutik är förvisso djupt rotad i föreställningen om Traditionen, och om den lärdes roll i närmandet till denna, men än sen då? Elitistisk akademiker, skulle det per definition vara något dåligt? ;)
Men dessutom är nu så inte fallet, åtminstone inte i den rent filosofiska förståelsen av Gadamers ontologiska hermeutik; poängen är ju just att den inte enbart är applicerbar på Akademisk förståelse inom en given diskurs - den säger något om all form av förståelse, all interaktion mellan människor. Att han själv var fixerad vid klassikerna och läsningen av dem, förändrar just ingenting i det avseendet. Det handlar inte - som jag har förstått Gadamer - om att bena ut den rätta metoden för texttolkning, det handlar om att nalkas en (alltid ofullbordad) förståelse av varat.
Comment by Shinji Takeyama — March 28, 2007 @ 12:54 pm
En kritiker av Gadamer & co är Friedrich Kittler som säger sig vilja nå bortom - det han anser vara - Gadamers universalitetsanspråk, genom att sätta fokus på undersökningsobjektens materialitet och medialitet. Kittler hävdar därför att diskursen har en påtaglig materialitet och en begränsad effekt – allt språk är inte diskursivt. Själv anser jag dock att Kittler missförstår och misstolkar mycket emedan hans teori tycks implicera en oförmåga att inse hermeneutikens (och dekonstruktionens – observera att jag inte likställer Derrida med Gadamer) vinst, nämligen en förståelse av språket som sådant – insikten om att språket omfattar både objekt och metod, det tolkade och tolkningen. Just denna inneslutning leder dock enligt Kittler till en kortslutning, detta därför att språkets inneslutning uppträder både som sanning och metod.
Vara som kan förstås är språk, enligt Gadamer och mot just den sentensen från Wahrheit und Methode, reser Kittler en kritik som försöker skilja diskurser från information. Kittlers tes är simpel: alla diskurser är information men all information är inte diskursiv. Häri ligger väl den egentliga skiljelinjen emellan Kittler och hermeneutiken (samt dekonstruktionen).
Läs exempelvis essäerna _Glömma_ och _Litteratur och litteraturvetenskap som ordbehandling_ som är publicerade i samlingen Maskinskrifter, för en bild av Kittlers kritik av Gadamer.
Okej, detta tillförde kanske inte så mycket till diskussionen, men jag tänkte att det kunde vara av intresse.
Ett annat sidospår jag kom att tänka på, när jag läste din text, är George Steiners översättningsteori - den som tecknas i hans monumentala After Babel. Boken handlar om tolkning och översättning, eller snarare lanserar den en teori om språket som en teori om översättning – där översättning/tolkning inte endast beskrivs som ett fenomen som sker emellan skilda språk utan likväl inom språk. Kommunikation emellan kön, vuxna och barn, människor av olika klass osv. – allt detta är enligt Steiner en fråga om tolkning och översättning. (Inget nytt däri kanske: men Steiner visar också hur detta går). Steiner diskuterar även språkets kongruenta motsättningsförhållande emellan privata språk och allmänna dito, sanning och fiktion, värld och ord osv. Det som gör boken så nydanande är att det i mångt och mycket är ett filologiskt perspektiv som bestämmer författarens ansats – aldrig ett filosofiskt.
Comment by m — April 1, 2007 @ 11:00 am
Tack för lästipsen, m. Din bildning tycks inte känna några gränser… ; ) Steiner verkar mycket intressant, men jag måste fråga mig om det idag är möjligt att separera filologi och filosofi som praktiker för förståelse. Och om så är fallet, hur kan man precisera den skillnaden på ett definitionsmässigt givande sätt? Det har ju gjorts ansatser att återupprätta filologin som en disciplin i sin egen rätt (den norske teoretikern Helge Jordheim, t ex), men sådana ansatser kan ju knappast undvika att samtidigt bli filosofiska - Jordheim lutar sig t ex mycket mot Foucault och Kosseleck i sina försök att framhäva den “nya” filologins potential.
Nu har jag ju inte läst Steiner, men det verkar enligt dig som att han lyckas med just denna åtskillnad. Är det genom att se hermeneutiken som en metodologisk och inte som ontologisk kategori detta sker? Om så är fallet, känns det ju onekligen som en återgång till en pre-gadamersk (eller pre-heideggeriansk, för den delen) syn på den tolkande verksamheten.
Bara några spontana tankar; jag kanske har missuppfattat Steiner fullkomligt - har ju som sagt inte ens läst boken ifråga.
Comment by Shinji Takeyama — April 1, 2007 @ 4:41 pm
Visst, du har förstås rätt i att det är omöjligt att bortse från filologins implicita metafysik. Det jag skrev var något missvisande. Jag menade blott att Steiners ansats mer är bestämd av hans utbildning i språk och litteratur, hans filologiska expertis, än någon filosofisk weltanschauung. Heideggers tes om att diktande bor människan i världen, får en helt ny mening i After babel. Den liksom praktiseras. Steiner är helt enkelt filolog inte filosof och skillnaden däremellan, om än omöjlig att dra, kan kanske sägas ligga i de två disciplinernas skilda etymologiska betydelser. Filologen drivs mer av en kärlek och förundran inför språkets förmåga att generera mening (och icke-mening) – kärlek till logos. Filosofen vill åt en sats partikulära betydelse: dess förborgade visdom. Det som bestämmer Steiners undersökning av Leibniz språkfilosofi, för att ta ett exempel, är mer hans språköra än någon begreppsexercis. När filosofiska spörsmål förs upp i After Babel stöter man därför hela tiden på satser som “as a layman I would say that…”, “for a layman it seems that…” och detta inte på grund av någon (falsk) blygsamhet utan just för att Steiner närmar sig en domän som han enkom anser sig vara kapabel att bedöma genom syntax och semantik - eller åtminstone mer än någon form av begreppslig konsistens. Förvisso en vansklig dikotomi, det medges, men jag tror att jag gör mig förstådd. Om inte, tänk så här: om Deleuze läser en skönlitterär författare för att hämta begrepp från honom - Borges som filosof, då läser Steiner filosofer som författare - Carnap som poet. Vilket inte innebär att det senare på något sätt skulle vara mindre rationellt eller mer mystiskt eller något sådant.
Det som gör After Babel så banbrytande sedan dess publikation, 1975, är för övrigt att dess bruk av en mängd bortglömda språkteoretiker som faktiskt föregår Gadamer och Heidegger (och Chomsky, Tarski, Russel, Whitehead, Strawson och alla de andra moderna språkfilosoferna) – dock från en _form_ av hedeggeriansk horisont – exempelvis Bishop Wilkins och andra idag förbisedda språkteoretiker. Boken är mer eller mindre en slags tour de france över teorier om översättningar - från judiska mystikers läsning av Torah till Chomskys teori om grammatiska djupstrukturer. Detta gör förstås Steiners projekt lika unikt som kontroversiellt – men trots denna bredd förvånansvärt stringent och enhetligt.
Comment by m — April 1, 2007 @ 11:15 pm
Ok, det börjar klarna nu. Verkar spännande det där - att läsa filosofi sas “skönlitterärt” är ju en lika giltig ingång till förståelse som att läsa skönlitteratur filosofiskt. Återigen en bekräftelse på att disciplinerna - om de fungerar som bäst - kan vara korsbefruktande praktiker där de skilda utgångspunkterna bidrar till ett dynamiskt växelspel.
Nu blir jag väl tvungen att tillägna mig Steiner antar jag… Som sagt, tack för tipset.
Comment by Shinji Takeyama — April 2, 2007 @ 6:40 am