Att läsa är att tolka, att tolka är att låta sin egen erfarenhet samarbeta med det nätverk av tecken och mening som språket utgör - ett nätverk som samtidigt på flera sätt producerar den egna erfarenheten. Kausalitet blir irrelevant i det sammanhanget; är det verkligen intressant huruvida det ena föregår det andra, när subjekt och objekt inte låter sig separeras?
Insikten om att vi fungerar i ett samband leder till en förståelse av hur tolkandet av tecken inte är ett erövrande av sanning (objektets underkastelse under subjektets blick) utan en samproduktion av mening. Gadamer skriver om den hermeneutiska cirkeln:
The circle, then, is not formal in nature. It is neither subjective nor objective, but describes understanding as the interplay of the movement of tradition and the movement of the interpreter.
En fortgående process således, medveten eller ej, alltid närvarande. Denna ontologiska förståelse av hermeneutiken har Gadamer övertagit från Heidegger, som etablerade en förståelse av tolkningens rörelse inte som en ond cirkel, utan som en produktiv sådan - inte som en låsning, utan som en möjlighet. Vi kommer inte att kunna träda utanför cirkeln, men vi äger möjligheten att utvidga den, öka vår förståelse, fördjupa vår kunskap, bredda omfånget i en konstant rörelse mellan det partikulära och det universella. Själva rörelsen behöver inte tänkas som ett rationellt subjekts aktiva val, som ett kartläggande av vita fläckar "utanför" cirkeln eller införandet av hittills outforskade territorier i en välrordnad sanningsapparat, även om detta givetvis ligger nära till hands. Den Statliga tendensen är närvarande i all förståelse; ordnande, katalogiserande, distribuerande namn…
Emellertid finner vi oss trötta på Staten och dess Kungliga vetenskap. Arkivering och skolastik intresserar oss inte. Vi vill inte låta den fortgående rörelsen på gränsen vara en enkelriktad införsel av det vi skönjer i fjärran, ett traditionens etiketterande. Men vi kan inte heller förneka traditionens inflytande, vi kan inte inbilla oss att motsatsen till Statens arkiv, den fria flykten mot öknen, skulle vara mer värdefull. I stället dynamiken, återigen dynamiken - kvalitativt växande både inåt och utåt, i tomrummet mellan unikum och generalitet, blixtens kraft i den singulära förståelsen, i det dubbelriktade mötet mellan stadsmuren och slättlandskapet…
Där uppstår resonans, där genomsyrar principiell mening ögonblick av omöjlighet, där skapar kraften i individuella eskapaders flykt styrka åt helheten. Vi läser, vi gör uppror, vi ödmjukar oss.
