Gene Wolfes tetralogi The Book of The New Sun är något av en genremässig paria. Dess estetik rör sig någonstans mellan det urgamla och det extremt futuristiska; den värld som målas upp är ett döende solsystem i en framtid så avlägsen att den lika gärna kan vara ett längesedan passerat förflutet; svärd och trolldom vävs samman med högteknologi och utomjordisk intelligens; den Jord som beskrivs är både välbekant och ytterligt främmande. Wolfes berättarteknik är traditionellt episk, men samtidigt (post)modernistisk - den självbiografiska hjältesagans klichéer samarbetar med metanarrativa brott och subtila intertextuella alluderingar, vilket gör att boken genom sin skenbara enkelhet öppnar upp många märkliga vägar. Det finns bibliska motiv, men även klassiska SF-temata som cybernetik, tidsresor, multiversum, icke-mänsklig intelligens och genteknik, insvepta i en mörk och dramatisk, närmast gotisk, stil på gränsen till det groteska.

Den centrala frågan för Wolfe är jaget. Berättaren, torterarnas lärling Severian, är en opålitlig ciceron; den krönika han beskriver är full av tvetydigheter och motsägelser, och hans egen roll i dramat blir alltmer mångtydig ju djupare insikten om hans personlighets beskaffenhet sjunker in i läsaren. I den gamla solens sista dagar ägnar sig gravplundrare åt orgier i förstahandupplevd historia genom att äta de dödas kött och, medelst narkotiska extrakt, ur denna det förflutnas essens utvinna minnen som genom ätandet blir delar av deras egen verklighet, deras egen historia. En person kan bära tusen och åter tusen personers livslopp inuti sin hjärna, och transcenderar på så vis inte bara sin egen subjektivitet utan utgör också ett konglomerat av hela mänsklighetens förflutna. Genom avancerad teknologi kan konstgjorda människor och mänskliga maskiner framstå som mer humana än sina skapare, eller fåfänga individer som vackrare än de är, åtminstone för stunden…

Den kontinent som hyser berättarjaget är kluven i konflikt mellan de två superstater som behärskar dess södra respektive norra halva. I söder The Commonwealth, en militaristisk men relativt löst sammanhållen nation styrd av den gåtfulle Autarken (dvs självhärskaren), i norr det hermetiskt slutna och totalitära Ascia. Severian rör sig under de fyra böckernas gång från den förfallna metropolen Nessus, längst i söder, till fronten i det eviga krig som de båda staterna utkämpar, dvs till gränsen som skiljer dem åt. Först i den fjärde boken stiftar man närmare bekantskap med ascianerna, dels på slagfältet men framför allt genom en krigsfånge som Severian möter på ett fältsjukhus, och som är den ende egentliga representanten för den fientliga statens tänkesätt. Ascianerna, förstår man gradvis, är inga individer. De fungerar enbart som delar av en helhet; de är kollektivismen dragen till sin spets. Bortsett från de uppenbara följderna av detta - uniformitet i utseende och beteende, slavisk lydnad mot systemet och total beredvillighet att offra sig för kollektivet - har den ascianska staten cementerat sin makt genom att integrera den i själva språket och dess samspel av tecken och överförande av innehåll. Ascianerna använder nämligen inte enskilda ord, de uttrycker sig enbart i godkända meningar.

Dessa meningar, som alla uttrycker vördnad för staten, folket och ledningen, påminner om aforismer; de har uppenbart filosofiska anspråk parallellt med sin funktion som maktmedel. Ett kortare stycke ur The Citadel of The Autarch, tetralogins sista del, följer, för att åskådliggöra hur det ascianska språket fungerar:

His eyes were emptier than any human eyes I had ever seen, and they seemed to watch spirits invisible to me. "Glory to the group of seventeen," he said.
   "Good morning. Do you know anything about the way this place is run?"
A shadow appeared to cross his face, and I sensed that my question had somehow made him suspicious. He answered, "All endeavors are conducted well or ill precisely in so far as they conform to Correct Thought."
   "Another man was brought in at the same time I was. I’d like to talk to him. He’s a friend of mine, more or less."
   "Those who do the will of the populace are friends, though we have never spoken to them. Those who do not do the will of the populace are enemies, though we learned together as children."
   The man on my left called, "You won’t get anything out of him. He’s a prisoner. […] He talks like that all the time. Never any other way. Hey, you! We’re going to beat you!"     
   The other answered, "For the Armies of the populace, defeat is the springboard of victory, and victory the ladder to further victory."
   "He makes a lot more sense than most of them, though," the man on my left told me.  

Det här sättet att formulera sig, som ju inte primärt handlar om kommunikation utan om ideologisk självreproduktion och ständigt upprepade kommandon som undersåtarna underkastar sig bara genom att uttala dem, framstår givetvis vid första anblicken som absurt. Men fungerar inte språket alltid på det sättet? Använder vi inte alltid enbart godkända meningar? Språket är en matris för förståelse, tolkning och interaktion. Det är inte ett neutralt redskap, det är inte ett objekt i vilket vi investerar vår subjektiva kreativitet. Det är inte uttrycket för vår själs vilja eller åsikt - det är snarare språket i sig som formulerar oss, som filtrerar våra upplevelser av världen och vår strävan att göra den begriplig (kanske det till och med producerar upplevelserna och strävandena efter begriplighet). Vad som är godkända meningar är ingenting vi som individer råder över; för att överhuvudtaget fungera i ett socialt sammanhang måste vi anpassa oss till vad ledningen, den anonyma, ansiktlösa apparaten, har producerat åt oss. Men ledningen, de som formulerar den korrekta tanken, är inte en mystisk grupp individer med total kontroll över språket eller en centralkomitté som författar de godkända meningarna. Ledningen är språket självt. Severian ifrågasätter givetvis denna sanning:

"Those who write the approved texts," I told him, "cannot themselves be quoting from approved text as they write. Therefore even an approved text may contain elements of disloyalty." 

Ascianen har det givna svaret på kritik av det slaget: 

"Correct thought is the thought of the populace. The populace cannot betray the populace." 

Vi är alla ascianer, men ett erkännande av detta faktum rimmar självklart illa med den liberala, individualistiska diskurs som försöker hoppas att det skulle kunna vara annorlunda. Den liberala lögnen är ju på flera sätt värre än ödmjukheten inför det faktum att det finns omständigheter individerna inte råder över. Men diskursens makt är stor, och tvingar oss följaktligen hela tiden att tro att vi är fria, trots att just behovet av tvång torde vara det främsta beviset på frihetens misslyckande. Ödmjukheten ifråga söker sig då bort från tvånget och läcker på olika sätt: religion, ideologiska svar, uppgivenhet. Själva tycker vi om litteratur, och ödmjukar oss tillsammans med ascianerna i stillsam men bestämd ton:

Glory to the group of seventeen!