Nåväl. Det du skriver om litteraturen är förvisso plausiblet på flera sätt. Men beskrivningen kunde lika gärna gällt någon annan av de verksamheter som inte är levande arbete i traditionell (marxistisk) mening men som iom den reella underordningen och det Virno kallar “kapitalets kommunism” kommit att fungera som just arbete likväl. Kreativitet, lek, fantasi, förmågan till abstrakt tänkande, etc, har ju mer och mer kommit att fungera som värdeförmeringsagenter i samhällsfabriken, iom utvecklingen av det generella intellektet och den totala maskinparken. Det är därför i min mening väldigt svårt att under rådande förhållanden upprätta en tydlig arbetets ontologi, att skilja arbete från övrig verksamhet. Med det inte sagt att det inte går, men jag vill se mer av dina tankar kring just textens beskaffenhet och dess relation till skrivandet som aktivitet…

Visst, kapitalet etablerar en cyklisk tid, en sorts historiens slut genom upprepning, något som i samtiden fått extremt långtgående konnotationer genom teknologins alltmer tätnande cyborgiska karaktär. Historien, eller bilden av historien, finns alltid närvarande och produceras-konsumeras fortgående i det ständiga återetablerandet av nuet som den enda möjliga verkligheten, historiens resultat… Framtiden är död, och jag tycker mig skönja att även utopierna (tom i sina dystopiska former, de som ju fortfarande kunde tänkas så sent som det tidiga 90-talet) är döda; den enda tänkbara framtiden är ett utsträckt nu, en utvecklad kapitalism, en snabbare accelererande cirkel eller spiral…

Så visst, det krävs en pil, en riktning som tränger ut ur cykelns rörelse. Apokalyps, undergång, intande, destruktion. Där är vi överens, utan tvekan. Det är väl snarare utbrytandets ontologi som fortfarande inte naglats fast teoretiskt (vilket väl inte behöver vara negativt, antar jag; det som naglas fast är ju slutänden ganska statiskt och deprimerande). Du kallar den passivitet. Jag är fortfarande osäker på begreppet - ibland tycker jag att jag håller med dig, men vagheten i det hela frustrerar mig… Vilket ju också provocerar (i positiv bemärkelse, alltså) till fortsatt undran och framkastande.

Ang det jag skrev om relationen kanske du har rätt i att jag blandar ihop korten, men detta beror antagligen på min oförmåga att tänka kapitalet utan att också försöka tänka förändring. Kanske sätter detta käppar i hjulen, kanske måste man först tvinga sig till en kausalt-strukturell analys av det som är, för att på så vis kunna förstå det som komma skall. Jag vet inte. Det är väl leninisten i mig är rastlös antar jag, men jag tror ju någonstans också att själva verksamheten tänkande genom sin beskaffenhet kan vara en lucka, en vild stig ut ur maskinparken… Genom att trotsa tvånget till en kausal förståelse och den nödvändiga början, sätter man sig i kontakt med en annan realitet, man glider undan de kanaler och motorvägar som insidan byggt åt oss. Med detta inte sagt att man kan tänka bort insidans kausala beskaffenhet eller fullkomligt vända den ryggen, bara helt enkelt att nomadtänkande är sexigare än vad den kungliga vetenskapen någonsin kommer att bli. Naivt? Kanske.

Visst måste man brottas med det tarvliga, och ibland ge efter till och med, för att bättre kunna sprätta upp det. Men jag tror också att man måste stå i ständig förbindelse med de vilda stigarna och öknarna för att överhuvudtaget kunna dräpa Leviatan. Om inte annat, kan man göra honom frustrerad medan brottningsmatchen fortgår…