På senare tid har kommunismens ankomst diskuterats. Vi tycks befinna oss i en övergångsfas när det gäller att förstå och formulera denna ankomst, ett paradigmskifte om man så vill, onekligen någon form av diskursivt brott. Språkförbistring råder, naturligt nog, när man - som det träffande formulerades - försöker att "med våra termer göra begripligt vad som inte kan göras begripligt med våra termer." Skilda ståndpunkter och teoretiska vägval tycks alltmer stå mot varandra, irritation och tyckande gör sig gällande, "provokation" framställs närmast som ett självändamål.

Det här skall egentligen inte förstås som ett bidrag till diskussionen; den har antagligen kommit så långt den förmår under rådande förhållanden, och ytterligare positioneringar eller åsikter är knappast av nöden. Trötta som vi är på att spekulera om framtiden, känner vi inget behov av att ytterligare försöka formulera kommunismens essens. Emellertid finns det aspekter av den senaste tidens diskussion som förtjänar fler frågeställningar. Det är främst begreppet passivitet som åsyftas, och de konnotationer detta begrepp får för kommunistisk teori: transcendentalism, idealism, messianism. Detta är ord som i den "marxistiskt" färgade traditionen haft starkt negativ klang, och inte sällan använts som skällsord. Det är därför knappast märkligt att de provocerar när de förs in i en fortfarande "marxistiskt" dominerad diskurs.

Frågan är med andra ord inte huruvida det är provocerande att inta en transcendentalistisk ståndpunkt, ty det är det ju utan tvivel i det här sammanhanget. Snarare kan man fråga sig om provokation är ett självändamål, om det alltid är fruktbart att vara "radikal" i förhållande till traditionen. Ibland får man känslan av att propagerandet för passivitet är resultatet av en intellektuell konsekvens som dragits in absurdum, eller åtminstone till vägs ände. Det framstår på flera sätt som ett symptom på dödsfallen i den tid vi lever i: arbetarrörelsens död, de stora berättelsernas död, subjektivitetens död. I brist på en lösning som den materialistiska, subjektiva-produktiva, aktivistiska rörelsens teorier inte kan erbjuda, vänder man sig - i ett försök att på allvar överskrida eller bryta med denna rörelse - till en bortomvärldslighet som just genom sin annan-het är omöjlig att ringa in med samtidens teroretiska redskap.

Detta innebär både en styrka och en svaghet. En styrka därför att utsidan, som tomhet, som negation, som intande, inte låter sig rekupereras av nuet och följaktligen är utopisk i ordets bästa betydelse: en konstant möjlighet. Detta är samtidigt en svaghet, därför att man i vagheten och bristen på användbara termer gång på gång misslyckas med att begreppsliggöra det man försöker förstå, och därmed genom sina alltmer avancerade närmanden på ett paradoxalt sätt rör sig längre bort ifrån det. Att påstå att man inte bör försöka förstå kommunismen, att den är en omöjlighet, framstår onekligen som motsägelsefullt på ett ganska meningslöst sätt. Varför, om kommunismens ankomst inte kan begreppsliggöras, då överhuvudtaget skriva om den? Varför använda begreppet kommunism? Varför kalla sig kommunist eller ens syssla med teori? Det kan ju inte handla om att övertyga andra om sin ståndpunkt; sådant är väl för aktivister?

Ett begrepp som utsidan förvandlas lätt till en ursäkt, till en sorts alibi för uppgivenhet eller isolation. Trots att passivitet i den här bemärkelsen inte bör förstås som icke-aktivitet, blir dess avsaknad av aktivitet, som vi känner den, ett hinder för förståelse för dem av oss som fortfarande i någon mån bär på frågan "vad bör göras?" (och vi är nog fortfarande många, explicit eller ej; någonstans började vi ju ändå som potentiella revolutionärer och kommunisatörer och det är ett arv som är svårt att skaka av sig). Begreppet måste, för att undkomma anklagelserna om fatalism och/eller obegriplighet, hänfalla åt en messiansk retorik, åt idealism, åt det transcendentala ingripandet, åt ankomsten. I och med detta har ett enormt steg tagits; om det också är radikalt är inte lika säkert. Brottet med en skepnad och anammandet av en annan är ju inte alltid upptäckten av något nytt, hur annorlunda den ena skepnaden än framstår i förhållande till den andra. 

Underkännandet av all kommunistisk produktion, av all form av aktivitet, av all möjlighet att påverka sin verklighet bortsett från det mycket vaga "förberedandet" eller "beredandet av plats" för det som komma skall, behöver starka argument och en slipad begreppsapparat för att fortfarande kunna fungera som ett verktyg för förståelse, och inte bara för personlig förtröstan eller andlig tillhörighet. Att hänvisa till nuets oförmåga att förstå det kommande är förvisso plausibelt, men hamnar man inte genom detta i förlängningen i en isolationistisk och individualiserad ståndpunkt? Leder det inte till att teori och kommunisering blir en fråga om var och ens intuitiva förhållande till den abstrakta storheten "kommunismen"? Att kommunisering som låta-vara, som poeisis, som händelse, måste tänkas som en sorts meta-icke-vilja, en subjektlös, övergripande omvandling vilken vi på sin höjd kan applådera när den väl anländer, om ens det? Om så är fallet, är det väl bara att luta sig tillbaka och bida sin tid.

Det kanske är överflödigt att påpeka, men de här frågeställningarna, kritiken om man så vill, innebär varken att haecceitas hänfallit åt normativitet eller leninism, och inte heller att vi inte hyser den djupaste respekt för de seriösa ansatser som gjorts för att anropa utsidan. Tvärtom innebär det en vilja till vidare förståelse och en ovilja till resignation, ty även om kommunismen är obegriplig för oss, vill vi inte tro att kommuniseringen också är det.