Det du skriver om antagonismen och separeringens ideologi är mycket tänkvärt. Ett problem som “vänstern” (om man med det menar partigängarna och organisationsfetischisterna) fastnat i är onekligen ett dikotomt tänkande och en yxig klassanalys, som ju också leder antingen till en (åter)rekupererarad subjektivitet eller till uppgivenhet och/eller ödestro.

Vår tids adel, den förgyllda plebejiskhetens banala “överklass” - så långt i från äkta elitism man kan komma men likväl representanter för en mer djupgående makt än någon annan periods härskare - saknar samtidigt andra sammanknytande myter än individens och penningens, som du skriver.

Denna splittringens strategi (jag ser rekupereringen av vänstern och den borgerliga individualismen som två sidor av samma mynt) har visserligen visat sig stark änså länge - vilket ju beror på att penningen, arbetet och värdeförmeringen är mer än myter. Emellertid är jag övertygad om att detta inte räcker - den kapitalistiska ideologin slits till slut sönder av sin egen meningslöshet.

Frågan är alltså i mitt tycke inte om, utan hur fallet kommer att gestalta sig. Kommer inte undergången genom upproret, blir antagligen dekadensen vår tids fall. Klart är i alla fall att en shoggotharmé som enbart kopierar sina herrar och traktar efter deras makt (som i Lovecrafts bok), kommer att sluta som bittra skuggor i den gamla kulturens bortglömda ruiner, skrikandes på utdöda språk och bittert attackerande det framtida folk som till slut hittar dem…