Vi har tidigare påstått att den som vill diskutera kommunism under rådande omständigheter måste nöja sig med att diskutera kommunisering. Tillståndet "kommunism" vet vi ingenting om, men den kommuniserande processen kan förstås och formuleras teoretiskt, åtminstone på ett projektuellt sätt; försöksartat, framkastande, flyktigt. Denna förståelse diskuterades nyligen här på haecceitas, och flera begrepp fick sig allvarliga törnar, medan andra trädde fram i ny dager. Vilket givetvis är extremt positivt - både i bemärkelsen "bra" och i bemärkelsen "bejakande". Det fortgående bevittnande som kommunistisk teori måste vara, kan inte postuleras i absoluta termer - teorin är per definition en kontinuerlig omformulering och en ständig nyförståelse (med detta givetvis inte sagt att "allting är relativt" eller att begrepp kan definieras hur som helst - enbart att teori alltid är fastlåst i språkets matris för mening och förståelse), och kreativ diskussion är således av nöden för det gemensamma projekt vi gett oss ut på.

Framtidens intrång i nuet, det "låta-vara" som realiserar nuets död och förpassar det kapitalistiska produktionssättet till ett dunkelt och musealt förflutet, är en rörelse på gränsen, "någonting på tröskeln", för att parafrasera H.P. Lovecraft. Krigsmaskinens anrop av ett kommande folk är inte slutet på en fas och början på en annan, utan just övergången, den fortgående rörelsen över gränsen, överskridandet. En förståelse av denna rörelse kan följaktligen inte vara stillastående, inte stelna i de begreppsapparater och meningshorisonter som ett förment fixerat "nu" försöker etablera (försöker, då ju ingenting är möjligt att etablera på det sättet). Samtidigt kan den inte vara alltför ivrig, inte kasta sig huvudstupa in i det ingenting som ligger bortom gränsen - en sådan brådmogenhet leder just till… ingenting. Detta eftersom utsidan, det externa, måste förstås som ett tomrum, åtminstone om man vill vara konsekvent i sin kritik av teleologi och fatalism, om man vägrar betrakta nuet som havande med framtiden, proletariatet som bärare av det kommunistiska samhället, historien beväpnad med historiens slut…

Hur fungerar då samtidens kommande död? Kan "passivitetens aktivitet"/impotensens potens/den "detta-het" som rör sig bortom dikotomierna och utanför subjektivitetens påtvingade val mellan handling och inte-handling, kristalliseras fram genom ett projektuellt förhållningsätt - dvs egentligen inte genom en aktivitet utan ett skeende, ett låta-vara? Om så är fallet kan det under rådande förhållanden inte ske i en på något sätt ren form. Projektuell rörelse tar plats (taking place); affektivt, hastigt, stundtals, eftersom de rekupererande/subjektiverande reaktionerna, både utifrån och inifrån rörelsen i fråga, fungerar kringskärande och hastighetsdämpande. Projektualitet kan alltså bara medvetandegöras till en viss gräns - inte som ett program, inte som form (i alla fall inte som form separerad från innehållet); det handlar om ethos, om strategi, och det är en hård väg att vandra, en vild stig att beträda.

Detta därför att den otidsenliga aspekten av exterioriteten, förståelsen av dess utanförskap som någonting kvalitativt Annat, innebär otaliga smärtor för den som medelst nuets redskap försöker göra framtiden begriplig. Emellertid skapar detta främlingsskap en ofrånkomlig och intressant dynamik - den som söker sätta sig i relation till utsidan, den som upprättar ett utanförskap och förmår få sina trädgårdar att blomma, är förvisso fast i nuet så länge brottet ifråga inte blir generellt och samtidigt med många andra brott, men han eller hon vandrar samtidigt längs överskridandets gräns på ett högst påtagligt sätt, som sannolikt skiljer sig från det som det massiva undandragandet och den generella kommuniseringen kommer att innebära. Just genom trädgårdarnas isolering, genom de öars beskaffenhet som visserligen inte är kommunistiska, men likväl kommuniserande, blir deras diskrepans med nuets totalitet ett stundtals frustrerande, men också högst kreativt och krigiskt förhållande. Kommunisatörerna som verkar på insidan, som anropar utsidan, gör det än så länge i högst påtaglig konflikt med arméer av pacificerande, marginaliserande, rekupererande och naket brutaliserande apparater; kommunisatören och trädgårdsmästaren ställs inför ett nätverk av maskinparker som konstant försöker omöjligförklara den uppgift han eller hon är ställd inför - teoretiskt, praktiskt, epistemologiskt, ontologiskt.

Teorins betraktande, vittnesbörden, utanförskapets oförvillade blick, rör sig hela tiden på gränsen mellan den upprättade trädgården och dessa nuets härer av ideologer och goddagspiltar, övervakare, apologeter, och bestraffare, dessa fetischernas och teoremens väktare. Smärtan i gränsvandringen är ofrånkomlig och resulterar inte sällan i ett steg åt endera hållet; en uppgång i maskinparkens strömlinjeformer, eller isolering i den normativa, konfrontativa "anti"-subjektiviteten (som inte längre är ett utanförskap utan just isolation, en skenbart autonom cell i den självreproducerande totaliteten). Men gränsens beskaffenhet, i egenskap av ett ständigt mellan, innebär också att den som vandrar längs den kommer i beröring med utsidan, med det kommande folket, som ju inte finns "där borta", på andra sidan, utan i det ingenmansland som formeras i överskridandet, i detta-hetens dynamik.

Not och länk: En bris av frisk luft publicerar en läsning av Imperiet som delvis fokuserar gränsen som "traditionell" fixpunkt för västerländskt tänkande, och utsidan som en ogiltig kategori för frågan om överskridande. Kanske en brasklapp till ovanstående text, kanske en illustration av vissa teoretikers oförmåga att på allvar tänka utomkapitalistiskt… Vem vet?