Att odla, att skapa, att underhålla och organiskt utveckla, det är det som är den egentliga, eller åtminstone ursprungliga, innebörden i begreppet kultur (cultura, av cultus - odling). När man talar om kultur bör man alltså inte främst tänka sig den som ett uttryck, eller någon form av spegel där samhällets självbild gestaltar sig. Snarare rör det sig om en holistisk process, en tillhörighet och en framväxt som definierar mer än bilden av tillvaron; odlingen ifråga är tillvaron. Uttryck och mening, tecknen och det betecknade, är oskiljaktliga. Människors upplevelse av livet och förståelsen av detta liv, i gemenskap, genom tillhörighet som varken är universell eller individuell, utan någonting där emellan. 

Den borgerliga kultursynen reducerar givetvis detta till en fråga om konsumtion, om val, om kontrollerad njutning isolerad från övriga samhällsfunktioner. Horkheimer och Adorno drar i Upplysningens Dialektik en lysande parallell till Odyssevs, som de kallar "den förste borgaren"; bunden vid masten, oförmögen att på allvar ge sig hän, avnjuter han sirenernas sång på säkert avstånd medan besättningen ror skeppet vidare, med öronen fulla med vax. För borgaren är kultur en isolerad sfär, ett tittskåp där han mot betalning kan få utlopp för sina irrationella drifter under kontrollerade former för att sedan återvända till att effektivt administrera produktionen. Kulturen i det kapitalistiska samhället är, förutom en fabrik som opererar helt enligt de premisser produktionssättet kräver, en yta för applicerad mening. Kulturen förväntas säga oss något om vilka vi är, men den skiljer samtidigt meningen från våra egna liv och spelar upp den på en separat arena av tecken, som tyckare i skilda skepnader sedan tolkar och formulerar åt oss. Själva idén om artisten bygger på denna föreställning om kulturen som en separat sfär; på den enskilda artisten appliceras hela registret av kulturell ideologi - konstnärsmyten, individens unika uttryck, representanten för vår tid eller generation, ikoniserandet av anletsdrag, gester och åsikter. Samtidigt är det uppenbart att den kapitalistiska uttrycksindustrin närmar sig spiralens inre; varven blir kortare, tempot högre. Den kulturella återvinningen antar former som är dåliga parodier på från början dåliga parodier.

Att tala om en subversiv kultur måste således innebära att man menar mer än fraser, åsikter, enskilda vänstervridna artister eller en allmänt "subversiv" livsstil. Motkultur värd namnet handlar inte om att konsumera på ett sätt som signalerar utanförskap - motkultur är utanförskap. Här blir det meningslöst att upprätta gränser mellan medvetande och handling, mellan det materiella och det metafysiska. Kultur är som sagt holistisk, en heterogen helhet. Kultur är att finnas till, utan separation och uppdelning av tillvaron i skilda sfärer. Ett blivande, en organisk framväxt av något kvalitativt annorlunda som inte kan inordnas i mätbara system eller kategoriseras enligt en hegemonisk logik. En kreativ process som definieras av dem som skapar den, befäster den och vaktar den; ett formulerande som inte kan reduceras till samtidens jargong. Med andra ord: subversiv kultur är otidsenlig.

Som avslutning vänder vi oss återigen till Jünger:

"Nu befinner vi oss i det ouppmätta. Här är säkerheten mindre, förhoppningen om vinst större. ‘Vilda stigar’ är ett vackert, sokratiskt ord för detta. Det antyder att vi befinner oss vid sidan om de säkra vägarna och i det osöndrades rikedom. Dessutom inbegriper det möjligheten att misslyckas." (ur Över Linjen)