För det första icke-numeriska multipliciteter är virtuella “insofar as it is actualized, in the course of being actualized, it is inseparable from the movement of its actualization”. (Bergsonism s.42-43).

Men samtidigt, eller kanske just därför, är virtualitet, enligt Mikhail Epstein, en potentialitet fungerande som en aktualitet utan behovet att aktualiseras:”Virtuality is potentiality functioning as actuality, without the need of actualization.” Detta emedan det virtuella inte är något bortom verkligheten, inget annat än en region av det verkliga. För Epstein – precis som för Deleuze och Bergson – handlar det om att möjliggöra en reell separation av funktioner från substanser, potentialer från handlingar, utan att hamna i en dimension som är utanför det reella.

När det gäller en förståelse av kapitalet som en virtualitet tänker jag mig då att det rör sig om ett explicerandet av en historiskt existerande utvecklingslogik. Närmare bestämt den som tecknas i Kapitalet, det vill säga att rörelsen från värdeformens konstitutionsprocess över pengaformen till kapitalformen utgör en transcendental men ändock reellt existerande organisations- och utvecklingsram för Kapitalets realobjekt – den moderna kapitalismen.

Alltså: utvecklingslogiken är den transcendentala/virtuella rörelse som stakar ut formbetingelserna för realobjektet utan att bli identisk med detta realobjekt.

En förståelse av det virtuella kan kanske därför närma sig kapitallogikens ekonomikritik, som inte åsyftar till att utföra en empirisk eller historisk analys av kapitalismen, utan till att blottlägga den transcendentala utvecklingsramen för das Kapital im Allgemeinen. En sådan utvecklingslogik är emellertid inte operativt-analystisk, emedan dess status inte gäller det empiriska eller aktuella (numeriska multipliciteter) utan den historiskt verkande formlogik som begränsar och bestämmer denna empiri/aktualitet.

Kapitallogiken är således en transcendental bestämning _inte_ en genomsnittsberäkning och härmed en virtuell sådan då numeriska multiplicteter endast betecknar relationer emellan det aktuella, numeriska – gradskillnader. Men återigen – då kapitallogiken är en virtuell, icke-numerisk multiplicitet äger den existens – den är verklig emedan den är en produkt av – samt makt över – en viss historisk epok. Kapital som allmänhet är därmed i kraft härav icke-operativt men har likväl en reell påverkan emedan det är den formlogik som verkar som ett skick för en viss historiskperiod.

Det är något så här – om än mycket förenklat - som das Kapital in Allgemeinen följaktligen bör förstås som en virtuell bestämning, i Epsteins ord som en potentialitet vilken är aktuell utan behovet att aktualiseras.

Okej men kommunismen då?

Jag blir alltmer övertygad om att kommunismen inte är en kategori som kan beskrivas såsom eller likt ett existerande fenomen - utan att den bör beskrivas som en omöjlighet (jag lånar begreppet från Karl Barth).

Och i följd därav blir begrepp såsom virtualitet och potentialitet oförmögna att uttömma kategorin (kommunism) eller ens teckna den, vad kommunismen anbelangar kan vi därför inleda med att stipulera tre teser:

1) den är inte en rörelse
2) den är inte ett produktionssätt
3) den är inte en historisk formation

Den är inte en rörelse under kapitalismen emedan den saknar existens: den är en reell omöjlighet för kapital. Kommunismen finns inte här – den är inte identisk med klasskampen, snarare är den ett något som omöjliggör den rörelse som är klasskamp, med andra ord motsättningen och relationen som fogar samman – samtidigt som den åtskiljer – arbetet qua icke-kapital med kapitalet qua icke-arbete.

Ättestupan tar fasta på kommunismens omöjliga karaktör i en diskussion om elevers skrik efter mer disciplin i skolan:

”Ska väl tilläggas att efterfrågan efter disciplin också kan ses som en strävan att inte vilja ta ansvar för kapitalismens fortskridande, man vill överlämpa detta ansvar på chefer och externa figurer istället för på sin egen aktivitet. Även om detta är en reell omöjlighet, så inser man att när den proletära eleven ser sig i spegeln så ser hon sin bistra existens och vill inte veta av den utan lämpa över ansvaret för den på externa figurer, såsom lärarlaget, skoladministrationen osv. Ska vi se detta som negativt och som motsats till “kritiskt tänkande”? Eller ska vi se den reella omöjligheten för denna lösning inom kapitalismen som en möjlighet, en öppning, en reva i vår ekonomiserade, gesellschaftmässiga, värld?”

Med andra ord kommunism är inget annat än ”den reella omöjligheten” att söka en lösning (potentiell eller virtuell) inom kapitalets hägn – det är detta som vi tidigare beskrivit som undandragande: det vill säga omöjliggörandet av den egna existensen genom en externalisering, genom att låta den egna existensen bli det främmande som man bekämpar – det är detta som händer när eleven ropar på mer disciplin – en vägran att göra något för sin egen existens – du får ta ansvar _inte_ jag , ett steg mot det Agamben benämner fundamental passivitet måhända? Detta är i sig ett brott med politik – det vill säga med intressekamp: politik är som sagt inget annat än formulerandet av ett intresse – om än just genom ett specifikt klassintresse som raster och relä: det är således ett försök att skriva sig ut ur den klass’ specifika intresse som framkallar detta avskrivande såsom reaktion…

Den är inte ett produktionssätt “och kan inte föra fram frågan om ledningen över detta icke-produktionssätt. Den är ett totalt brott med ekonomins begrepp, med produktivkrafterna och produktionens objektiverade måttstock. Människan är ett objektivt väsen (som kompletteras av yttre objekt som hon gör till sina); genom hennes historia har icke-sammanfallandet mellan individuell och samhällelig verksamhet i detta objektiva väsen formen av en separation (objektivering) från den produktiva handlingen och produktionen, vilken blir till den samhälleliga karaktären för denna individuella verksamhet. Separation, alienation, objektivering – genom denna historias separation av verksamheten från sina omständigheter konstitueras dessa omständigheter som ekonomi, som produktionsförhållanden, som produktionssätt. Genom att vara upplösningen av de existerande omständigheterna för det kapitalistiska produktionssättet som klass utgör proletariatet i sin motsättning mot kapitalet förutsättningen för överskridandet av all historia, utan att ge intryck av att all historia endast har detta som sitt mål.” (http://www.riff-raff.se/8/tc_lyonesare.php).

Den är inte en historisk formation emedan historia är det som produceras ur antagonism emellan klasser: kommunismen är därmed ett epokerande av det historiska som sådant. Den nedlägger historien, överskrider den emedan den stänger antagonismen emellan klasserna och därmed stänger existensen av klasser som sådan. Kommunism är icke-historisk – otidsenlig i ordets mest grundläggande och provokativa bemärkelse.

Dessa tre stipulationer bör innebära att kommunism är ett något som i sann mening saknar existens – ett spöke således, en omöjlighet.

Kommunism kan därför kanske inte beskrivas i termer av det existerande, av det som är, eftersom det är en kategori som inte kan tillåtas eller ens sättas i relation till kapital: då själva existensen av det kommunistiska för kapital är något som omöjliggör kapital – och sålunda denna relation till kapital – som i sann mening spökar för den… Om kommunism i vissa stunder är samtidig som kapital är den det endast genom sin icke-existens, genom sin egen funktion som ”reell omöjlighet”, som spöke – det är i kraft härav som diskussioner om maximalism, fatalism osv alltid uppstår, man kan inte greppa kommunismens funktion som omöjlighet, som omöjliggörare av ett specifikt klassintresse och härmed av kapital som sådant.

Kommunismen finns således inte. Äger inte rum. Är inte en rörelse.