Följande är ett fragment ur ett pågående projekt om Jünger och Mishima.

Ernst Jünger beskriver i Över Linjen frånvaron av dödsfruktan som en fundamental egenskap hos den som på allvar söker överskrida samtidens nihilistiska tillstånd. Den som inte räds döden har upprättat en frizon åt sig, är överlägsen all jordisk makt. Han eller hon har lyckats vrida sig ur Leviatans grepp och är därför inte längre ett offer för fruktan, säkerhet och yttre kontroll; han eller hon vandrar "vägen som varken erbjuder inre eller yttre säkerhet" och riskerar därför allt, men har också, och just därför, allt att vinna.

Den som inte fruktar döden har öppnat en lucka i samtidens tillstånd, upprättat en trädgård dit Leviatan inte når, men som han "rör sig kring i vrede" - det är trädgården där även kärleken och konsten blommar. Det ligger nära till hands att tänka sig att trädgården i fråga är en samexistens av dessa tre möjligheter till överskridande, att både kärlek, konst och avsaknad av dödsfruktan kan finnas till oberoende av varandra, men att de inte får en i sanning extern potential förrän de möts och korsbefruktas på ett sätt som rör sig bortom summan av beståndsdelarnas isolerade krafter.

I Yukio Mishimas novell Patriotism möter vi ett älskande par som förenas i sin beredvillighet att möta döden, och som gör detta i ett på flera sätt konstnärligt sammanhang. Den unge officeren och hans hustru som tillsammans tar sina liv efter att reformsinnade officerskollegor iscensatt en statskupp, beskrivs som unga, vackra, mentalt och fysiskt vältränade, till fullo införstådda i de estetiska värden ritualen och traditionen är befästa med. Självmordet, som är novellens klimax, föregås av en rigoröst beskriven förberedelse: de båda människorna älskar, tvagar sig, klär sig i sina bästa kläder, iaktar minutiöst hela ceremonins alla detaljer fram till det avgörande ögonblick då mannen stöter svärdet i sin egen kropp. Först då drabbas han av tvivel, ställd inför den obegripliga smärtan och de rent konkreta konsekvenser denna får för utförandet av självmordsakten. Men då är avgörandet redan fattat; enbart vägen framåt ligger öppen, och han fullföljer skeendet med krigarens hela register av självkontroll. Hans hustru följer honom ögonblicket därpå, utan tvivel eller fruktan.

En ytlig läsning av Mishimas märkliga text hakar säkerligen upp sig på framställningens idealiserade och stiliserade form, eller på den slutsats en nihilistisk, kapitalistisk människa är dömd att dra när hon ställs inför denna form av flyktlinje. Att offra sitt liv för ett högre ändamål är så nära hädelse det kapitalistiska subjektet kan komma - fruktan för döden och synen på livets slut som något onaturligt är så fullkomligt integrerade i vår föreställningsvärld att vi instinktivt reagerar med oförståelse, kanske äckel, inför den rättframa, raka och orädda skildring som Patriotism utgör. Varför, frågar sig den kapitalistiska människan, skulle ett ungt par, framgångsrika, vackra, djupt förälskade, vilja avsluta sina livsprojekt när de knappt har börjat? Och varför göra det för ett ändamål som i dagens samhälle har en nästan patetisk klang: patriotism?

För att inte vulgarisera Mishimas novell så att säga "åt andra hållet" och förstå den på ett nyanslöst "nationalistiskt" sätt ("individen bör offra sig för kollektivet"), är det viktigt att se patriotismen inte som en ideologi eller eller någon form av yttre tvång, utan som ett högre värde, ett samband i vilket individen uppgår och på så vis lämnar sin subjektivitet bakom sig, utan att för den skull inordna sig i någon form av ombytlig kollektivism - hade det sistnämnda varit fallet hade ju Mishimas protagonist förenat sig med sina kolleger och inte förblivit trogen de värden som plötsligt, genom deras kollektiva agerande, blivit otidsenliga. I det samband som Mishima beskriver blir självmordet, i den strikt ritualiserade form samurajernas arv lämnat efter sig, den enda möjliga flyktlinjen för officeren och hans hustru. Beredvilligheten att dö, kärleken och konsten förenas i de bådas sista timmar, upprättar en frizon och en öppning mot vildmarken, alltmedan Leviatan, oförmögen till förståelse eller ingripande, frustrerat rör sig i cirklar kring dess utkanter.