Driften att dominera är hos den civiliserade människan nästan lika stark som skräcken för frihet. Lika mycket som vi strävar efter kontroll över vår tillvaro och alla dess motsträviga partiklar, fruktar vi våra bojors plötsliga eller gradvisa försvinnande. Vi räds det därför att tomrummet som alla lagar, ideal, normer, system, påbud, fobier, dogmer, passioner, drömmar, fantasier och förnekelser skulle lämna efter sig vore större än vad det mänskliga medvetandet förmår förstå. Och finns det egentligen något mer skräckinjagande än det okända?
Vi känner inte friheten. Människan kan aldrig i sanning bli fri. Därför vill hon dominera; på så vis vidrör man något som skulle kunna beskrivas som frihetens substitut, eftersom den bekväma illusionen av absolut kontroll, eller snarare jakten på den, skjuter det egna fängelset i bakgrunden. Och att den illusionen också är ett allt förbindande fängelse är något den civiliserade människan snart inser att hon måste förneka.
Jag ser på klockans visare; jag inbillar mig att "tid" är något mätbart och att mitt liv blir lättare att förstå om det delas in i sextiosekunders, tjugufyratimmars, trehundrasextiofemdgars cykler.
Jag upprörs av nyheten att 180 000 afrikaners liv är mindre värda än femhundra semesterfirande svenskars, eftersom min hjärna tror sig veta vad som är "rätt" och "fel".
Ett älskande par är grymma mot varandra därför att de känner på sig att den andres kärlek är en kraft som inte får stå oemotsagd, som om den inte stoppas av en barriär av hat kommer att ta över båda deras liv.
Jag, en ung man, upptäcker att cynism och misantropi är utmärkta vapen mot en påträngande verklighet, tills jag alltför sent märker att det mesta har en mångfald in- och utgångar.
Jag, en ung kvinna, gör lysande karriär som jurist på ett stort företag, där jag snart får titeln "chef", och där min chef en eftermiddag i december helt lätt nyper mig i ena skinkan när vi är ensamma vid kaffeautomaten.
Det finns en viss lättnad i det hela. Eller: trygghet är något vi alla strävar efter. Civilisationen bygger på förutsägbarhet och upprepning av igenkännande. Utan att själv vara förtryckt kan man inte förtrycka. Hur smärtsam är inte insikten hos den, som i lysrörens sken, i matvaruaffärens kassakö, förstår:
"Jag är min egen slavdrivare!"
Hur fantasifulla, hur utsökt kreativa, är inte försöken att lindra smärtan genom att i lager på lager av skön amnesi linda in insikten, skjuta den på framtiden, gömma den bakom det nära, det konkreta, det i stunden viktiga. Och hur naket väntar inte ändå dess kärna allra längst där inne.
Det är givetvis ingenting man till fullo kan ta konsekvenserna av. Det skulle strida mot vår djupt rotade självbevarelsedrift. Men om det rent hypotetiskt vore möjligt, skulle det onekligen vara en högst revolutionär handling. Det vore kanske till och med det mest subversiva en civiliserad människa kunde ta sig till. Om alla gjorde uppror mot sig själva, skulle ju ingenting hålla civilisationen, denna skramlande, vacklande koloss, under armarna.
