Avsubjektivering måste innebära upplösandet av både individen och kollektivet som aktiva subjekt; då de båda tillhör den kapitalistiska totaliteten är de motorer i dennas självreproduktion. Produktionen och rekupereringen av subjektivitet sker både på en ”kollektiv” och på en ”individuell" nivå, och det är just konstruktionen av den tydliga skiljelinjen mellan individ och kollektiv som gör att kategorierna ifråga, oavsett om deras subjektiva aktivitet är subversiv eller ej, så lätt inkorporeras i kapitallogiken.
Upplösningen av kapitalistisk subjektivitet kan inte ske inom de kategorier den strävar bortom; avsubjektivering kan inte vara antingen ”individuell” eller ”kollektiv”; den måste röra sig bortom dikotomierna och upprätta den mellan-het som bara det externas inträngande i det interna är kapabelt att producera. Det rör sig om en vägran, men också en skapande kraft, en aktiv rörelse utanför de tydliga kategorierna. Avsubjektiveringen är således inte isolerad från de projektuella rörelserna; den uppstår genom medvetenhet och handling, genom aktivt undandragande – som i sin tur inte kan separeras från aktiva angrepp på kapitallogiken med allt vad de innebär av subjektsreproduktion och rekuperering. Den står alltså inte att finna som en självklar, isolerad taktik eller strategi, utan som en möjlighet.
Det är i nuläget givetvis omöjligt att tala om någon form av total eller ”ren” avsubjektivering; det handlar, som när det gäller så mycket annat, om tendenser, strävanden, ansatser, försök, en närvaro av något som inte låter sig inordnas eller fångas, som rinner förbi och försvinner. Det sker på skilda platser och i olika sammanhang, men det vi kan se är än så länge bara spridda ”öar” av avsubjektivering, av kommunisering. Under rådande omständigheter är det svårt att skönja det generella brott, den avsubjektiveringens samtidighet, som är nödvändig för att kommuniseringsprocessen på allvar ska kunna nedmontera kapitalrelationerna. Kapitalet har stärkt sitt grepp om den mänskliga erfarenheten till den grad att till och med den utopiska viljan att tänka något annat snabbt integreras i reproduktionen, i den globala nihilism som som reducerar alla strävanden till cyniska eller opportunistiska kopior av den egna tomheten.
Det är helt enkelt alltför lätt att misslyckas i sina försök att överskrida de inomkapitalistiska begränsingarna. Som det ser ut idag, innebär misslyckade ansatser till avsubjektivering oftast den ena av två saker: antingen produktionen av ett metasubjekt, eller ett fall in i limbo, ned i rädslans ingenmansland. I båda fallen handlar det om en oförmåga att gå bortom konstruktionen individ-kollektiv. Metasubjektet är en sammansättning av individer, ett kollektiv med alla subjektets egenskaper; strömlinjeformat, avgränsat, handlande i enlighet med en tydlig identitet och tydliga rollpositioner i förhållande till andra subjekt. Med andra ord: den typen av ”kollektivism” som är typisk för både armén, massorganisationerna och de ”subversiva” grupper vars aktivitet först och främst handlar om identifikation med tydliga roller och paroller. Metasubjekten är ofta dominerade av enskilda individer som lägger kollektivet i fråga under sig, som så att säga utvidgar sin egen individuella subjektivitet till ett antal andra människors kroppar och medvetanden.
Limbo i det här fallet är den mellan-het som inte är produktiv, dvs den tomhet som uppstår när det enskilda subjektet varken förmår uppgå i ett metasubjekt eller överskrida sig själv på ett kreativt sätt; det – alltså den avsubjektiverade individen – tillhör då ingen pol i dikotomin individ-kollektiv, men har inte heller lyckats uppfinna en väg ut ur denna inomkapitalistiska begränsning. Det drabbas således av den fruktan som ligger på lur i nihilismens själva nollpunkt. Resultatet är undergång, eller i alla fall en återgång till subjektiviteten; det räcker inte att nå nollpunkten, den måste aktivt överskridas (nyligen fördes för övrigt en liten diskussion om denna problematik hos Clausewitz, med utgångspunkt i filmerna Fight Club och Apocalypse Now).
Upprättandet av en produktiv mellan-het, som förmår undvika både individen och kollektivet, men samtidigt inte fastnar mellan dem, är en av projektualitetens uppgifter. Kommunisering utan avsubjektivering kan inte existera, och det är enbart med ett generellt brott för ögonen som vi kan ta vår strävan på allvar. Avsubjektivering får inte reduceras till ett personligt livsmål eller överlåtas till en massorganisation, den måste uppstå som en krigsmaskin, som en haecceitet, dvs individuation och tillhörighet utan subjekt. Däri och enbart däri ligger dess kommunistiska potential.
