Att den ”fria individen”, det autonoma subjektet, är ett ideologiskt alibi för utsugning och ett ihåligt liberalt mantra som alltmer kommit att likna klerikalt mässande, är knappast något nytt. Idén om självförverkligandet, om den fria och rationellt väljande enskilda människan som medelst medvetna val lösgör sig från kollektivets bojor, börjar kännas lika dammig som kapitalismen själv. Alltså är en kritik av denna idé ett inslående av öppna dörrar; mer intressant vore då i stället ett överskridande av tanken på kollektivet som individens självklara motpol och definierande negation. Det börjar ju numera stå alltmer klart att dikotomin individ-kollektiv inte är annat än ännu en borgerlig myt – det går svårligen att förneka att båda dessa kategorier hör till samma konceptuella totalitet: föreställningen om samhället som en separerande och avskiljande apparatur. Att teoretiskt postulera kollektivism som ett alternativ till individualism torde således inte leda till något annat än en inverterad liberalism, precis som det praktiska kollektiva förvaltandet av produktionen på sin höjd leder till inverterad kapitalism.
Det här är väsentligt för förståelsen av hur avsubjektivering fungerar. Inom kort kommer den aspekten av denna analys att utredas närmare, men låt oss för tillfället uppehålla oss vid den binära tankestruktur vi identifierat. Kapitalet ger oss skillnaden, motsättningen mellan individen – den enskilde – och kollektivet – de många. Det är för kapitalet, och alltså för dess ideologer, liberalerna, denna motsättning som är de rådande omständigheternas huvudsakliga antagonism. Konflikten ligger inte mellan klasser, utan mellan den enskilda människan och hennes omgivning. ”Kollektivet” är det symboliska uttrycket för denna omgivning. Kollektivet står i och med detta för allt det liberalen fruktar: okontrollerbarhet, irrationalitet, ansvarslöshet, anonymitet, avsaknad av tydliga åtskiljande etiketter, etc. Kollektivet är den motsträviga verkligheten, som måste delas upp, struktureras, kontrolleras och namnges för att bli begriplig – den måste kvantifieras och inlemmas i ett taxonomiskt system för att inte längre vara hotande. Härav folkräknandet, statistiken, de ”socialgrupper” som förväntas maskera klasserna, etiketterandet av åsiktsyttringar och handlingar, varufierandet och marginaliserandet av subkulturer och kulturella avarter, och så vidare.
Det är givetvis delvis den besuttna klassens fruktan för pöbeln som gör sig gällande, men även en djupare skräck som hör samman med just gränsen mellan individ och kollektiv; upprättandet av skilda sfärer (huvudsakligen den privata och den offentliga) är lika mycket en praktisk-idémässig skyddsmekanism och ett led i exploateringen som ett fundamentalt ideologiskt ställningstagande med långtgående filosofiska och epistemologiska effekter. Har man bestämt sig för att Människan per definition är den enskilda människan kan denna enbart träda fram i relief, höja sig ur kollektivets yta som något urskiljande och unikt. Den humanistiska föreställningen om människan som universums centrum och alltings mått, kan därför omöjligen omfatta mänskligheten (även om de humanistiska flosklerna gärna så gör gällande) i bemärkelsen kollektivet, bara den enskilde som en representant för de många. Med andra ord är mänskligheten värd något enbart som sitt resultat, dvs som den enskilda människan. Likväl kan detta resultat inte existera utan sin orsak; reliefen är intet utan ytan ur vilken den höjer sig, och det blir i och med detta meningslöst att fråga sig vad som föregår vad – båda är ju huggna ur samma sten.
Individ och kollektiv som koncept utgör alltså ingen dikotomi, utan ett dynamiskt växelspel där det ena ger det andra på ett icke-kausalt sätt, inom samma helhet av definitioner. Det är denna helhet som bör attackeras och överskridas om man strävar bortom kapitalet, inte dess olika yttringar. Individualism och kollektivism är oskiljaktliga delar av det kapitalistiska medvetandet, vilket ju innebär att de båda måste förgås tillsammans med detta.
