Werner Herzogs film Hjärta av glas (Herz aus glas, 1976) beskriver de sociala, imaginära förhållandena till den reella produktionens omständigheter. Filmen utspelar sig i en tyskspråkig bergsby någon gång på 1800-talet. Byns glasbruk har i generationer tillverkat det speciella rubinglaset, enligt en metod som förblivit en väl bevarad hemlighet för alla utom brukets mästare. När denne dör utan att avslöja hemligheten, uppstår en ideologisk förlamning i byn; ett sakta accelererande tillstånd av vanmakt, förtvivlan och hopplöshet inträder när den tidigare så självklara produktionen upphör. Rubinglasets betydelse framställs av byborna på ett mystiskt, nästan religiöst sätt, och framstår som byns enda möjliga källa till materiellt välstånd och andlig mening.

Följaktligen blir situationen ohållbar när det inte längre går att producera. Arbetet står stilla; folket tar sin tillflykt till skrönor och fåfänga förhoppningar; de styrande isolerar sig i drömmerier om det förflutna; vänner dödar varandra utan synbar anledning. Ingen vet hur saker och ting kommer att gestalta sig, utom den märklige herden Hias, som äger förmågan att se in i framtiden. Naturligt nog blir han först behandlad som en möjlig hoppbringare, för att sedan, när hans profetior visar sig vara mer och mer apokalyptiska, bli hatad, anklagad och slutligen inspärrad.

För att åskådliggöra detta kollektiva ”vansinne”, brottet med den förutvarande ideologiska strukturen för hanterandet av sakernas oväntade tillstånd, försatte Herzog hela skådespelarensemblen i hypnotisk trans. De agerar följaktligen, inte som skådespelare (vare sig sådana förväntas agera ”naturligt” eller ej), utan som mänskliga behållare, helt i avsaknad av det teatrala gestikulerande som normalt utmärker den dramatiska framställningen. De levererar sina repliker fullkomligt mekaniskt, stirrar tomt framför sig, rör sig robotlikt genom de förfallna interiörerna, för meningslösa konversationer som oftast i slutänden berör samma frågeställning: hur kommer tillvaron att bli om vi inte längre kan producera rubinglaset?

I denna trans, som alltså är resultatet av den ideologiska frånvaro produktionsstoppet utgör, blir människorna underkastade en till synes godtycklig dominans vars dubbeltydighet blir uppenbar just genom att det är i en film de befinner sig; de är tomma kärl, avindividualiserade maskiner som agerar enligt de splittrade förnimmelser den havererade ideologins sista spillror förser dem med: meningslöst hopp, förtvivlan, hat, misstänksamhet; men givetvis gör de också  hela tiden vad den i filmen både närvarande och frånvarande regissörens avsikter tvingar dem att göra.

Helt i linje med Herzogs kluvenhet mellan misantropi och optimism går händelseförloppet mot byns oundvikliga undergång, samtidigt som en möjlig öppning mot något annat, bortom hypnosen, framställs i filmens slutscener. Detta kanske existerar emellertid inte i byn själv, utan på en helt annan plats, i en helt annan kontext, där visionärerna förvisso slipper bli inspärrade men i gengäld, på eget initiativ, riskerar allt i en märklig balansgång mellan mod och naivitet.