Man möter ofta föreställningen om kommunismen som ett framtida tillstånd, ett färdigt samhällsystem eller ett "lyckorike". Det är inte bara borgerliga revisionister som talar i dessa termer - även om det eviga tjatet om Sovjet och Kina som "kommunistiska" i ärlighetens namn börjar bli lite tröttsamma vid det här laget - utan även breda lager inom vänstern. Idén om förvaltningen av produktionen tycks vara djupt rotad; föreställningen om revolutionen som en invertion eller enkel negation av kapitalismen kommer ofta i vägen när man diskuterar kommunismen som reell rörelse. I stället för att försöka konkretisera potentialen för kommunisering här och nu, dvs den fortgående produktionen av icke-kapitalistiska förhållanden, abstraherar man tillståndet "kommunismen" som en framtida företeelse, och nuet som ett steg på vägen dit. Detta leder till den utopiska föreställningen om en väntande realitet som antingen skall befrias eller uppnås.
Den ständigt närvarande frågan för denna typ av dröm blir naturligt nog en fetischering av ”metoden” eller snarare ”organisationen”; då drömsamhället hägrar i en väntande framtid, blir det viktigt att utröna vilka handgrepp som bäst och snabbast för oss dit. Organisationsformen, den inomkapitalistiska maskin som förväntas avskaffa kapitalet åt oss, förstås då i kvantitativa termer: medlemsantal, symbolisk aktivitet och tillfälliga segrar i klasskampen, ”resultat”. Medel och mål separeras, visionen blir något som händer sedan, efteråt, när vi väl… etc.
Det här ska egentligen inte förstås som en kritik av vänstern. Dess begränsningar och normativa syn på kamp och aktivitet ligger i öppen dager och har kritiserats utförligt i andra sammanhang. I stället är detta ett försök att förstå den utopiska aspekten av all kamp, oavsett vilken form den tar. Även ”kommuniseringsströmningen” eller det ”projektuella perspektivet” bär ju på ett mått av utopism och visionerande; alla seriösa analyser av kommuniseringsprocessen bygger på övertygelsen att den är reell, och just därför besitter verklig potential att förverkliga mänsklig samvaro bortom de former vi lever under idag. Själva tanken på att något annat är möjligt innehåller en spillra av Utopia.
Men brottet med organisationsfetischismen gör att man förmår se detta Utopia, inte som ett väntande samhälle som ska byggas när det nuvarande raserats, inte som en färdig dröm som ska realiseras, utan som en närvaro av Annan-het, ett upprättande av Andra relationer i den konstanta vardagen. Det går givetvis att med klassiskt materialistisk retorik hävda att man frigjort sig även från den utopiska aspekten av kampen, att det man sysslar med är rotat enbart i historisk nödvändighet eller materiellt-funktionalistiska sociala mekanismer, där nödvändigheten tvingar fram detta Andra som kampen strävar efter. Men en sådan retorik är också utopisk, på ett tämligen enögt och kontraproduktivt sätt. Den hänvisar den kommunistiska potentialen till ett öde, en utommänsklig nödvändighet bortom de faktiska liv vi tvingas leva, och resulterar i slutänden i meningslös defaitism eller fatalism.
Det går säkerligen att vidmakthålla ett i grunden materialistiskt perspektiv – dvs förankra sin teori och sin praktik i konkreta situationer, skeenden och antagonismer, och ändå erkänna närvaron av Utopia, mitt ibland oss. Utan övertygelsen att det är möjligt att ta makten över sitt liv, förblir man maktlös. Förmår man undvika både fatalistens eller objektivistens paradoxalt materialistiska metafysik och organisationsfetischistens rättfärdigande av den aktivistiska självbilden medelst det avlägsna drömsamhället, bör man kunna förhålla sig bejakande till de faktiska kommuniseringspotentialer som existerar, och på så vis producera Utopia här och nu.
