I det släta rummet sker handlande och kommunikation som en distribution av singulariteter. När vi talar om singulariteter avser vi de minsta beståndsdelarna i en händelse, dvs de enskilda aktörer som agerar i förhållande till varandra och det problem de är i färd med att överskrida. Singulariteter kan vara människor, föremål, ord, symboler, vapen eller fordon. Det väsentliga är inte vad de normalt kallas utanför situationen eller vilka roller de förväntas spela när de är ”som de borde vara”, utan hur de agerar och förhåller sig till varandra i en lokal och partikulär situation. Singulariteter är med andra ord enskilda aktörer i ett givet sammanhang. Som sådana agerar de varken i enlighet med ett övergripande system eller med de subjektsroller de förväntas leva ut. De är med andra ord varken Statliga eller kapitalistiska; deras individualitet är en produkt av den projektuella rörelse de är delar av, en rörelse vi identifierar som svärmen.

Svärmen ockuperar det släta rummet, sprider sig genom en rörelse som är vad Deleuze och Guattari kallar ”virvelformad”; den är kurvilinjär, accelererande i spiral - en clinamen-formation. Svärmen är en mångfald eller en multitud, inte en massa eller en pöbel. I det släta rummet distribuerar den sina beståndsdelar, singulariteterna, i enlighet med de omständigheter den befinner sig i, i relation till situationens gränser och möjligheter. Den agerar inte med färdiga pjäser, med en armé där alla marscherar i takt eller förhåller sig till hierarkier som upprättats på förhand, utan med ren strategi, ett förhållningssätt där singulariteterna inte är, utan blir olika aktörer i förhållande till den rörelse de är del av och det problem de överskrider.  

Detta är alltså varken en militär aktion eller ett ”spontant” uppror. Det förutsätter både en avsaknad av för-kodat handlande (dvs den typ som antingen lyder order eller spelar en förtilldelad, subjektiv ”roll”) och en närvaro av medvetenhet, förberedelser, oräddhet och framåtblickande. Blivandet är inte situationellt i den bemärkelsen att det är stundens ingivelse som spelar sitt nyckfulla spel med följsamma individer, eller att det är ett gäng människor som gör ”vad som faller dem in.” Sådant är att anpassa sig efter omständigheterna och krypa tillbaka till det ”spontana” uppror som är den förtrycktes sista vapen och som alltid bygger på den roll det förtryckta subjektet tilldelats.

Projektualiteten är strategisk; den är medveten och initiativtagande på ett sätt som förhåller sig till omständigheterna genom att  föregripa dem, inte vice versa.