Begreppet projektualitet är i ständig rörelse. Det är inte en form med ett färdigt innehåll som väntar på att realiseras. Det är, som ordet i sig antyder, ett framkastande, en praktik som rör sig. Men det handlar inte heller om okontrollerad ”spontanitet” eller avsaknad av strategi, inte om en romantisering av det irrationella upproret. Projektualiteten kan visserligen vara en högst destruktiv kraft. Den är i mångt och mycket ett antagonistiskt förhållningssätt, eftersom den rör sig mot de rådande förhållandena, mot kapitallogiken och mot Staten, vilket innebär ständig konflikt med dessa och deras mångfaldiga kontrollapparater. Men konflikten är inte ett mål i sig. Den är ett symptom, en konsekvens av den logik vi än så länge är tvingade att operera inom. Därför är konflikten, eller kampens konkreta manifestation, en gräns och ett hinder som inte kan övervinnas genom att stanna kvar i den logik som föder den. Överskridandet i fråga måste skapas.
Vår verksamhet strävar efter kommunism, eller snarare: kommunisering – produktionen av kommunism. Projektualitet är ett redskap för denna produktion, ett teoretiskt begrepp med högst reella konnotationer. Det är ett sätt att förhålla sig till konkreta situationer, medveten interaktion med syftet att förändra den verklighet som formar våra liv.
Denna förändring kan aldrig komma till stånd genom en inversion av kapitalets interioritet (som oftast blir resultatet när kampen tar formen av en negativ, reaktiv bekämpning av dess mest synliga framträdelseformer), utan endast genom aktiv produktion av något helt annat. Vi vill inte ha en alternativ kapitalism; vi vill lämna den helt bakom oss.
Projektualitet är alltså handlande som är kreativt; det syftar till produktion och positivt strävande framåt. Men det är också strategiskt och i förlängningen krigiskt, eftersom det befinner sig i ständig konflikt med de hegemoniska maktapparaterna och deras många och skiftande verkningssätt. Det är emellertid viktigt att förstå att de kreativa och destruktiva aspekterna inte resulterar i eller föregår varandra med kausal nödvändighet utan befinner sig i ett dynamiskt samspel.
Projektualiteten strävar efter medveten och strategisk handling i kommuniserande syfte, utan att för den skull luta sig mot uppställda mål som ska förverkligas, fixering vid kvantitativt deltagande eller syntetiserade organisationsformer, dvs utan att reducera den medvetna strävan till en för kapitalet och Staten gripbar enhet som kan rekupereras eller marginaliseras efter behov. Ett projektuellt förhållningssätt syftar alltså bortom, men inte mot ett lyckans rike som träder fram när nuets hinder undanröjts genom nuets redskap, utan mot ett ständigt kanske, mot en fortgående produktion.
