Vi lever i en tid då i stort sett alla former av subjektivitet har integrerats i kapitallogiken, då all antagonism i förhållande till kapitalet är utsatt för en rekuperering som försöker få den att tjäna den dynamik som upprätthåller kapitalförhållandet. Utrymmet för autonom subjektivitet framstår som ytterst begränsat och kringskuret (för en diskussion om detta, i förhållande till Althussers syn på subjektproduktion och dess konsekvenser för en analys av hur subjektivitet på flera sätt blivit ett meningslöst begrepp ur kommunistisk synpunkt, se här).
Man skulle i stället för en reellt existerande autonomi - den typ av sfär som ibland identifierats med arbetets roll i produktionsprocessen och som då framställer arbetet som en potentiellt subversiv kraft som kan realiseras av subjektet "proletariatet" - idag kunna tala om separerade, partikulära "luckor" i det övergripande nätverket, eller glipor och hål som ännu inte fyllts eller letts in i den hegemoniska logikens självreproduktion. Luckorna ifråga är disparata, partikulära, åtskilda, heterogena, återfunna på skilda platser och i skilda aktiviteter. Enskilda subjekt - "individer" - och metasubjekt (för en skisserad definition på metasubjekt, se här), med nödvändighet fyllande produktiva och reproduktiva funktioner i det sammanhang som skapat dem, passerar endast undantagsvis, i det att de genomför sina passager och cirkulationer i nätverket, dessa luckor och hål, glipor och undantag, dvs de potentiellt autonoma momenten. Potentiellt autonoma, eftersom det faktum att ett subjekt på grund av olika omständigheter hamnar i en situation där kapitallogiken inte är fullständigt hegemonisk, innebär inte per automatik att en kommuniseringsprocess eller ens ett försök till brott inledes. Subjektiviteten kan i stället bidra till att luckan ifråga stängs, inkorporeras i nätverket eller helt enkelt förlorar sin autonoma potential. Att detta blir en alltmer logisk följd av den reellt subsumerade subjektiviteten är knappast märkligt; kapitalets konstanta revolutionerande av sig självt får som oundviklig konsekvens att alla former av subjektivitet trimmas till denna typ av självrekuperering. Det räcker med andra ord inte att konstatera att luckorna ifråga existerar och att ett tillräckligt "revolutionärt" subjekt eller metasubjekt behövs för att realisera deras potential. Detta därför att det i nuläget helt enkelt inte existerar några givna revolutionära subjekt.
Ett reellt brott med kapitalet förutsätter alltså avsubjektivering. Avsubjektivering är ett led i kommuniseringen och en del av den projektuella strategin. Den rör sig bort från alla former av kapitalistisk subjektivitet, och innebär därmed en radikal öppning för produktion av vägar ut ur den självreproducerande kapitallogiken.
Det säger sig självt att detta inte kan ske enbart genom en offensiv eller konfrontativ aktivitet, eftersom sådan per definition agerar inomkapitalistiskt - kapitalet är klasskamp och klasskamp är, om än oundviklig, kapitalets motor. Den vägran avsubjektiveringen framställer kan alltså inte låta sig inordnas i aktivismens kravställande eller reformismens justerande av kapitalets balansövningar. Avsubjektivering är med nödvändighet ett brott med de för-kodade kanalerna för intervention, en vägran att fullfölja den funktion i det kapitalistiska nätverket subjektet eller metasubjektet är satt att fullfölja, ett brott som självklart kan få konfrontativa, destruktiva och aggressiva konsekvenser; det rör sig trots allt om en verksamhet som hotar ett av kapitalets fundamentala funktioner. Poängen är att avsubjektivering till sin "natur" inte med nödvändighet är attack på kapitalets konkreta manifestationsformer, även om den ibland resulterar i just detta. I stället bör man förstå den som en rörelse utanför de gränser för handling och intervention kapitalet postulerar; ett krypande ur skinnet på de subjekt vi försetts med och hela tiden bidrar till att reproducera, de subjekt som i sin tur upprätthålls av och upprätthåller hela den kapitallogik vi vill lämna bakom oss.
Strategier för hur detta kan och bör ske, analyser av hur handling och tänkande - denna på ytan delade enhet - bäst förmår utveckla den produktiva vägran som avsubjektiveringen innebär, är en av de uppgifter ett projektuellt förhållningssätt ställs inför. Det finns inga färdiga svar, och inga ödesbestämda vägar att gå. Flyktlinjerna presenterar sig aldrig med ideologins självklarhet; just därför är de ibland svåra att uppfinna, men det är också därför de förmår lämna ideologin bakom sig.
