Hållandet och utvidgandet av det släta rummet är alltid en produktiv process. Skapandet av nya ytor och vägar för kommunikation är det som driver svärmen vidare. I öppen konfrontation med sina antagonister vet den att dra sig undan när den riskerar nederlag, för att i stället dyka upp på nya platser, alltmedan den upprätthåller produktionen och söker behålla de ytor den tillägnat sig.
Genom tre huvudsakliga element är detta genomförbart: hemligheten, hastigheten och affekten. Hemligheten bygger på anonymitet: ansiktslöshet; avsaknad av tydliga inomkapitalistiska och reducerande etiketter; icke-kommunikation; icke-representation; misstro mot öppenhet och insyn på det sätt kapitalet menar när det talar om ”demokratiska spelregler”; frånvaron av officiella uttalanden eller proklamationer, etc. Detta gör projektualiteten svårgripbar för sina antagonister; omöjlig att definiera enligt interioritetens logik, besvärlig att rekuperera, undflyende rent strategiskt då den inte följer Statens modell för krigföring (alltså den modell Staten behöver kunna applicera på sin motståndare för att effektivt kunna tillintetgöra den).
Hastigheten är den konstanta rörelsen, eller frånvaron av rörelse, helt beroende på vad som lämpar sig bäst strategiskt. Att sluta finnas till i den form man tidigare begagnat, att bara lämna det tomma skalet efter sig, kan vara ytterst effektivt om man alltid dyker upp igen på en helt annan plats, i en annan form. Stillastående eller synbar icke-rörelse kan alltså vara extremt snabb; den undflyr våra fienders observationer helt enkelt genom att inte finnas på deras radarskärmar, åtminstone inte på det sätt de förväntar sig. Medan de är upptagna med att dödförklara oss och analysera liket, upprättar vi vår produktion på andra ställen. Och så vidare.
Hastigheten är alltså rörelse, men inte av det slag kapitalet alstrar och begagnar. Kapitalets acceleration är en intern, cirkulär rörelse som enbart repeterar det mönster som reproducerar kapitallogiken. Dess cirkulationsprocess är förvisso en ständigt accelererande fortsättning, men den står kvar innanför, den får hjulen att snurra snabbare och snabbare, med allt vad det innebär. Den följer idealbilden av den rationella rörelsen framåt, den producerar idén om framsteget, men är ändå av nödvändighet fången inom sig själv, inuti kapitalets interioritet. Den projektuella hastigheten upprättar i stället flyktlinjer och rör sig bortom, över gränserna. Ibland manifesteras den genom extrem rörelse, ibland genom synbart stillastående. Hastigheten förhåller sig enbart till sig själv, till den rörelse den utför och de problem den övervinner, och inte till hur fort omgivningen passerar eller hur snabbt den kan ackumulera kvantifierbara beståndsdelar. Den är ballistisk och följande i det att den uppfinner sig själv i mötet med den uppgift den utför.
Affekten, slutligen, är en stundens energiska laddning, ett flöde av intensitet som begåvar svärmens singulariteter med en stark vilja och ett konkret incitament till handling. Den är något helt annat än känslan. Känslan är det jämna och upprätthållande förhållande subjektet har till sina olika rollpositioner och sitt reproducerande av logik, oavsett om det handlar om vrede eller godmodighet, hat eller glädje.
Både ”den skötsamme arbetaren”, ”den arge aktivisten”, ”den nöjde borgaren,” etc lutar sig mot känslan, hittar det färdiga sentimentet, när de inträder i sina respektive roller. Känslan är en del av logikens inre flöde av mening och tillhörighet, och följaktligen en bevarande och stabiliserande faktor.
Affekten är inte en hållning eller en livsstil knuten till subjektet. Den är den kreativa energi som uppstår och begagnas i de lägen då det verkligen gäller, då den behövs som mest. Detta har alltså ingenting med ”spontanitet” att göra, även om det kanske kan synas så. Affekten kan förvisso uppstå spontant och oväntat. Men när den används projektuellt är den ett flöde som kan knytas an till så att säga ”på kommando”, på ett medvetet och aktivt sätt. Man skulle kunna tala om revolutionärt patos. Men då menar man snarare ett sentiment, alltså en känsla, som ofta manifesterar sig genom mycket ord och lite handling, och som inte sällan lyser som starkast när den saknar praktisk betydelse. De som skriker högst är inte alltid de som får mest gjort; att gå runt och vara arg på samhället garanterar inte att man förändrar det.
