Andrej Tarkovskijs film Spegeln (Zerkalo, 1974) är på många sätt ett brott med den traditionella berättarstrukturen. I stället för en framåtskridande handling, där man som betraktare följer en eller flera protagonister genom diverse svårigheter fram till en avslutande katharsis, konfronteras man här med ett flöde av associationer, minnen, platser, ansikten, musik och ord, som befinner sig i konstant rörelse in och ut ur varandra. Gränserna mellan nutid och dåtid, minne och verklighet, till och med mellan olika personer, blir meningslösa.
Visst finns det vissa parametrar: Ryssland, andra världskriget, 1970-tal, spanska inbördeskriget, stad, land, barndom, åldrande, saknad, nostalgi, etc. Men ingen given kronologi eller dramatisk struktur knyter ihop det hela åt betraktaren; ingen ”början”, inget ”slut”, ingen färdig form som fylls med innehåll, inga självklara vändningar, inga väntade överraskningar.
Det är stundtals krävande att anpassa sig till detta brott. Som betraktare är man van vid att saker och ting följer tydliga spår och att bakom varje hörn finna kittlande variationer på ett tryggt tema. Man söker således efter en röd tråd, eller någon form av budskap som antas ligga dolt under den ständigt flödande ytan. Man stirrar sig blind på jakt efter en struktur, efter någon form av symbol eller narrativt handtag som kan hjälpa en att ”förstå”, dvs dechiffrera, benämna och inordna i det system av betydelse och applicerad mening man som betraktare har lärt sig att betrakta verkligheten genom. Kanske blir man uttråkad eller frustrerad, eller känner sig dum, alternativt förd bakom ljuset.
Men Tarkovskijs film är egentligen ganska enkel. Den är inte en konstruktion som måste plockas isär i sina beståndsdelar för att bli begriplig; den arbetar förvisso stundtals med symbolik och allusioner – som all konst – och den är som allt annat fången i en form som har vissa gränser (i filmens fall en tvådimensionell yta och en viss tidslig längd). Men den är för den skull inte en intrikat mask framför ett svårtolkat svar, och den strävar hela tiden efter att överskrida de gränser den är förmögen att överskrida – genom att ogiltigförklara just det som postulerats som självklart för dess sätt att skapa sig själv. Den framställer en mångfald av ögonblick, samtidiga, disparata, blivande; den beskriver, helt enkelt, ett liv.