Kommunisering innebär att egendom blir ett obsolet begrepp. Det handlar på sätt och vis om att ”upphäva egendomsrätten”, men egentligen är detta en meningslös formulering då ”egendomsrätten” inte existerar annat än som ett samhälleligt kontrakt som upprätthåller och upprätthålls av kapitalet. Ett kontrakt äger ingen giltighet utanför det sammanhang det tecknats i; det fungerar som bindande enbart om de inblandade parterna erkänner dess bindande kraft, eller om en tredje instans har möjlighet att tvinga igenom denna kraft. I en mänsklig samvaro där den uppdiktade dikotomin individ-kollektiv inte längre betyder något, där den gemensamma produktionen inte sker under tvång eller hot, där det är fullkomligt självklart att alla har samma ”rätt” till existensmedel och njutningar (så självklart att ingen ”rätt” behöver åberopas), ter sig sannolikt fiktionen ”privategendom” fullkomligt irrelevant. Privategendomen är en kapitalistisk funktion och försvinner när kapitalet försvinner.
I nuet, i den verklighet kapitalet förser oss med, är brottet med äganderätten knappast något som låter sig göras med plötslighet eller självklarhet. Att kategoriskt förneka egendomen som samhällelig premiss, utan att samtidigt aktivt upplösa de strukturer som egendomen vilar på, torde vara föga produktivt. Snarare måste samvaro som vill ”avskaffa egendomsrätten” arbeta på ett djupare plan, genom att söka motarbeta det fundament på vilket egendomen vilar: värdet. En praktik med detta syfte är per definition radikal; den nöjer sig inte med att uppfinna ett alternativt bytessystem, en ”socialistisk” ekvivalentform eller någon form av rättvisemärkt valuta, eftersom slika innovationer konserverar värdet i nya skepnader och således utvecklar eller åtminstone bevarar kapitalismen – något som Marx i sin polemik mot proudhonisterna övertygande illustrerat. Det som krävs är ett fullkomligt brott med värdet, och detta brott måste ske på flera plan.
Värde alstras genom arbete. Arbete är värdealstrande enbart under vissa premisser, varav temporalitet eller tidslighet är den i särklass mest fundamentala. Utan ett generellt och kvantifierbart tidsbegrepp, med åtföljande mallar, ramar och fysiska tidsmanifestationer (klockan, stämpeluret, kalendern, etc) är arbetet omöjligt att inordna i den värdeförmeringsmaskin som kapitalet till sin essens är. Arbete i sig, dvs i grund och botten mänsklig aktivitet, är varken kapitalistiskt eller kommunistiskt; det formas helt enkelt av det produktionssätt i vilket det fungerar. Emellertid är idén om att ”befria” arbetet från kapitalets bojor problematisk på flera sätt. Den postulerar en instängd kraft som existerar isolerad från sina bojor och, när dessa bojor avkastats, reser sig för att förverkliga sin sanna natur. Men arbetet som vi känner det idag ”är ” ingenting annat än kapitalistiskt arbete eftersom dess natur är oupplösligt förenad med kapitalet; ska det bli något annat, måste detta andra produceras.
Kommuniseringen undviker tidsligheten; dess produktion är otidsenlig. Vi har ju alla upplevt hur tiden kan förlora sin mätande karaktär på ett ytterst konkret sätt, hur begrepp som ”en minut”, ”en timme”, etc blir fullständigt meningslösa som absoluta storheter i de skeenden då vi är som mest kreativa och uppslukade av skapande, interaktion, intensiv tillvaro… Kreativiteten är det flöde som får oss att glömma klockan, att knyta an till en medvetenhet utanför vardagens schematiska tänkande. Kreativiteten blommar upp i de luckor i kapitallogiken där en otidsenlig, virtuell och formbar verklighet utspelar sig; i de sfärer av potentialitet som kan skönjas genom det allt tätare nätverk som överallt söker upprätta sin hegemoni. När det kreativa flödet får konkreta konsekvenser som omformar verkligheten på ett bortomsträvande sätt, kan vi på allvar tala om kommuniserande arbete, om kommunistisk praktik.
