Kommunisering är produktionen av kommunism. Eftersom kommunismen antyder ett tillstånd, ett socialt förhållande i bestämd form, och eftersom den typen av essentialism bör undvikas i diskussioner om företeelser som ännu inte uppnått konkret existens, är kommunismen för närvarande ett föga användbart begrepp. Kommunism befinner sig visserligen i obestämd form, men implicerar likväl ett tillstånd, ett varande som inte finns; den som talar om kommunism, liksom den som talar om kommunismen, ägnar sig åt spekulationer.

Kommunisering är inte ett tillstånd och inte ett varande. Kommunisering är en process, eller snarare: ett flertal disparata processer. Det rör sig om ett blivande; utveckling om man så vill, men eftersom utveckling är ett ord fullt av ideologisk förförståelse och hämmande historia, är det ganska ointressant i det här sammanhanget. Utveckling förutsätter ett före och ett efter, en genes, en början och en fortsättning; utvecklingen antyder att företeelser och omständigheter skulle vara begåvade med en rationell eller teleologisk drift till framåtskridande. Den som tror på utveckling tror på en ödesbestämd fortsättning av det som varit, oavsett om ödet finns i Historien, Naturen, Människan, Gud eller Vetenskapen.

Kommuniseringen har inget öde. Den är enbart en produkt av mänskligt handlande och mänsklig medvetenhet. Den är en potential, en tendens, en närvaro av en viss typ av praktiker. Under rådande omständigheter är den närvarande endast fragmentariskt, i form av isolerade händelser och ageranden; den dyker upp och försvinner på skilda platser, i olika sammanhang. Och eftersom den under rådande omständigheter skapas inuti ett komplext nätverk av mening, makt, produktion och reproduktion – inuti den maskin vi kallar kapitalet – kommer den alltid att motarbetas, medelst rekuperering, neutralisering eller naket våld, av den logik den strävar efter att upplösa.

Kommunisering är en produktion av något helt annat. Den rör sig mot en tillvaro utanför kapitalet, en mänsklig samvaro som inte är underkastad värdets, varans eller lönarbetets konkreta och ideologiska matris för tanke, känsla, handling och interaktion, dvs den matris som överhuvudtaget gör det möjligt att föreställa sig dessa företeelser som separerade. Kommuniseringens produktion inbegriper ett upplösande av kapitalets inre gränsdragningar och separeringar, ett förstörande av värdeförmeringens logik och ett förnekande av de rådande försanthållanden som reproducerar kapitallogiken i den samhälleliga föreställningsvärlden. Men den är lika mycket en skapande verksamhet; den bygger upp någonting annat samtidigt som den överger och förintar det nu varande (denna kommuniseringens dubbelhet, liksom flera andra aspekter av den, får en mycket kompetent framställning här). Utan en förståelse av denna samtidiga process kan man inte förstå skillnaden mellan kommuniserande praktik och utopisk idealism; den sistnämnda upprepar, tillsammans med flera andra misstag, idén om att det nya enbart kan skapas när det gamla väl har förstörts.

Kommunisering är samtidighet. Samtidigheten har emellertid ett flertal aspekter. Dels handlar det om ett icke-kronologiskt blivande där produktion och destruktion sker parallellt och dynamiskt, utan att föregå varandra med någon absolut nödvändighet. Men det rör sig också om en spatial eller geografisk samtidighet. Vi har hittills enbart kunna betrakta kommuniseringen som spridda företeelser, enstaka öar i en kapitalistisk värld. Under perioder av social ”instabilitet”, under ”kriser”, inbördeskrig eller folkliga revolter, har den upprättats av människor som agerat i enlighet med sin kommunistiska övertygelse, med det omständigheterna postulerat som möjligt, eller bådadera. För att kommuniseringen ska kunna bli en kraft som på allvar förmår bryta med kapitalet, krävs dock en betydligt mer utbredd och sammanhängande rörelse. Enbart om kommuniseringsprocesser påbörjas på många platser samtidigt, kan den verkliga kampen och produktionen påbörjas. Till dess pågår klasskampen, dvs upprätthållandet av kapitallogiken medelst arbetets dynamiska antagonism i förhållande till kapitalet. Denna kamp kommer inte i sig att kunna avsluta kapitalförhållandet, eftersom den är en vital del av det. Inte heller kommer den att upplösa kapitalet genom att upplösa sig själv, om inte detta avslut sker parallellt med den kommuniserande produktionen av kommunism. Arbetarklassens självmord som klass, den avsubjektivering som kommuniseringen strävar efter, är meningslös om den inte ackompanjeras av fortsatt produktion, av användandet av det nu rådande för att skapa det kommande (en kapitalism utan klasser är en absurd idé, men det går mycket väl att tänka sig ett förintande av kapitalismen som inte leder till kommunism). Detta innebär expropriering, övertagande av produktionsmedel, etc, men inte som en slutstation där proletariatet tar makten utan som ett led i överskridandet av de kapitalistiska förhållandena och deras gränsdragningar. Återigen rör det sig om samtidighet; överskridandet förutsätter att arbetarklassens upplösande av sig själv sker parallellt med produktionen av kommunism – en produktion som bara kan förinta det nu rådande genom att ta sin utgångspunkt i det.